publicerad: 1908
BETTLA bet3la2 (be`tla (med) sl(utet) e Weste; bettla l. bättla Lyttkens o. Wulff), v.1 -ade. vbalsbst. -ANDE, -ERI bet1leri4, -ING (föga br., Björkman (1889), VL 1892, nr 272, s. 2); -ARE (se d. o.), -ERSKA (se d. o.); jfr BETTEL, sbst.1
Ordformer
(bet(t)l- Petreius Beskr. 5: 14 (1615) osv. bitl- Växiö domk. akt. 1679, nr 323. bätl- BtFH 3: 409 (1558), Palma Kosm. 268 (1613: bäthlerij). Jfr äfv. under BETTLARE)
Etymologi
[af t. betteln, af fht. betalôn, iterativ till betôn, bittan (se BEDJA); jfr ä. d. bedle, d. betle, nor. bidle, nt. beddeln, bädeln m. fl. former, mnt., holl. bedelen o. BEDLA. Med afs. på växlingen af formerna bettl- o. bättl- jfr Kock Sv. ljudh. 1: 222 f.; möjl. bero formerna med e på anslutning till BEDJA, liksom formen bitl- på anslutning till bidja (se under BEDJA)]
tigga.
Anm. Ordet brukas numera företrädesvis i administrativ o. juridisk stil i abs. anv. (jfr 1 a) ss. beteckning för det yrkesmässiga tiggeriet. Med afs. på äldre tid må jämföras, att Weste (1807) angifver ordet ss. mindre br. under hänvisning till TIGGA, samt följ. uttalanden: Ordet (bettla) brukas mindre än Tigga, utom i ett slags högre stil, lutande åt det pretiösa. Likväl förekommer det i umgängesspråket i vissa landsorter, särdeles i Småland. Almqvist (1844). Bettla .. Brukas mest i administrativ stil. Dalin (1850).
1) om tiggande i eg. bem.
a) [jfr motsv. anv. i d., holl. o. t.] utan obj.: bedja l. anhålla om allmosor (penningar, lifsmedel o. d. till hjälp i utblottad l. nödställd belägenhet), tigga; gm dylikt tiggande förvärfva sitt uppehälle. Om Bäthlerij och Tiggiara. Palma Kosm. 268 (1613; rubrik). Man sijr mången betla, hwars förfäder .. mycket haa samkat i hoop. RARP V. 2: 79 (1655). Månge .. som genom betlerij och tiggiande, hafwe måst söckia sitt liffz uppehälle. Dahlberg Fattiglagst. Bil. B s. 16 (i handl. fr. 1668). Det öfriga (af franciskanernas inkomster) lärer mäst härflyta af Munkarnes betlande. Eneman Resa 2: 218 (1712). Betlandet värkar låghet i sinnet och förskämmer modestien. C. G. Nordin (1785) i Sthms gymn. progr. 1880, s. XLI. (Antagligt) är, att genom en bettlande persons kringstrykande, koppsmittan .. uppkommit. AB 1831, nr 96, s. 2. SFS 1833, s. 288. Hvar som med ord eller åtbörder begär allmosa af annan än den, hvilken .. bör anmälan om behof af fattigvård emottaga, anses hafva betlat. Därs. 1871, nr 33, s. 19. Öfvergifven af andra öfvergaf Friedrich V sig sjelf, sin krona och sitt land för att irra hela sitt återstående lif kring Europa som en biltog betlande flykting. M. Weibull i Ill. Sv. hist. 4: 167 (1881). Först 1847 förbjöds betlande. Aldén Medb. 2: 50 (1884, 1896). Nämda gumma ströfvade land och rike omkring .., uppehållande sig dels med bettling, dels med föregifvande af att kunna bota åtskilliga för vanliga läkare obotliga sjukdomar m. m. VL 1892, nr 272, s. 2. — särsk.
α) [jfr uttr. gå och tigga, äfvensom d. gaa om og betle, holl. gaan bedelen, t. betteln gehen] i uttr. gå (omkring) och bettla, förr äfv. gå bettla, gå (omkring) o. tigga. Magister Lenæus föreslog, att man skulle inge djäknar låta gåå kring och sjunga och bettla för portarne. RP 7: 87 (1637). Gudh nåde then som tränger (dvs. behöfver) så, / För hwars mans dörr at betla gå. Brasck Förl. son. M 1 a (1645).
β) (mindre br.) med prep.-bestämning angifvande för hvem l. för hvad l. hvarom man tigger. (Ordensbröderna af det heliga landet) hafva .. deras Commissarios och Procuratores, som betla för det H. Landet. Eneman Resa 2: 215 (1712). Ej nöd förförde / Min tunga än att betla om ett öre. Strandberg 1: 62 (1845).
b) [jfr motsv. anv. i d., holl. o. t.] (mindre br.) med direkt obj.: bettlande (se a) begära ngt ss. penningar, födoämnen, sitt uppehälle o. d., tigga om ngt; äfv., i sht i förb. bettla sig ngt: gm bettlande (se a) förskaffa sig l. erhålla ngt, tigga sig till ngt. (Om den fattige bojaren) tå icke så myckit med sitt tiggerij kan betla och förwärfwa, som han behöfwer, tå skal han för döö, för än han arbetar. Petreius Beskr. 5: 14 (1615). Att jagh icke måtte så gått som betla dem (dvs. penningarna) uthur Rekenkammaren. Oxenst. brefv. 5: 102 (1616); jfr 2. Jag har intet stulit mera än jag bekändt, utan på vägen bettlat mig födan. Växiö rådstur. prot. 29 jan. 1724. Bristen på föda (i Finland) .. är så bedröflig, at hela hushåll vandra omkring för at bettla sig sit uppehälle. Porthan Bref t. samt. 268 (1802). Hvad? Vill du att jag betla skall mitt bröd? Hagberg Shaksp. 6: 318 (1849). Födan med psalmsång bettlad vid dörren till köken. Hallström Skogsl. 143 (1904).
2) [jfr motsv. anv. i d., holl. o. t.] (mindre br.) i utvidgad o. delvis bildl. anv.: (upprepade ggr) på ett för den bettlande förnedrande sätt (ss. om man vore en tiggare) framställa en begäran om l. anhålla om (ngt), tigga. Hwad olycke .. ther af förorsackas skulle, om thigh (o fädernesland) hende then olycke, att thu tigh konnungh åtter igen betla skulle. Gustaf II Adolf 96 (1622). Faller migh besvärligit, att altidh så bettla aff her Salvio, lijka som vore thet hans egit, som han under händer haffver. Oxenst. brefv. 8: 429 (1644). Högt iagh ey skattar bettla mig ähra / Med stoort arbet' och förtreet. Hiärne Vitt. 117 (”127”) (1665). Betlat beröm. Serenius (1741). (C. W. A. Strandberg har icke) någonsin bettlat om folkgunst. Ljunggren i SAH 53: 12 (1877).
Särskilda förbindelser:
BETTLA HOP 10 4 l. IHOP 04. till 1: gm bettlande samla, tigga (i)hop; jfr BETTLA TILLHOPA. Nyss var han där inne på närmsta krog, / Söp upp i hast hvad han bettlat i hop. Bååth Dikt. 61 (1879). — jfr HOPBETTLA.
BETTLA SIG FRAM 10 0 4. till 1: taga sig fram gm bettlande, tigga sig fram; uppehålla sig medelst bettlande. Han har bettlat sig fram hela vägen. Kyrkolagen tyckes .. indulgera med conservation, att beskedelige prästänkor ej må behöfva betla sig fram, sedan deras män med heder förestått sin sysla. Linné Bref I. 1: 287 (1766). — jfr FRAMBETTLA.
BETTLA SIG TILL 10 0 4. till 1: gm bettlande förskaffa sig, tigga sig till. (Soldaterna) nödgas gå omkringh her och der i staden och endeles bettla sigh till deres födha. Oxenst. brefv. 9: 29 (1623). (Människor) som voro vane mera at snålas efter, at betla sig til, samt undfå beneficier och välgärningar, än dem ibland sina jämn-Christna at utdela. Schönberg Bref 3: 160 (cit. fr. 1682). Den, som icke blyges att .. bettla sig till det bröd, som han är ombetrodd att med sitt nit, sin verksamhet, sin duglighet förtjena: — sannerligen, hvarje vältänkande man föraktar en sådan. Tegnér 4: 35 (c. 1830). Blomberg Van Lennep Klaasje Z. 4: 69 (1869).
BETTLA TILLHOPA 10 040 l. 032. = BETTLA (I)HOP. Then arme stackers lille booskap, the med theris alsomstorste möde, arbethe och ännessweth haffue sedan både köpt och bätlat tilhope igen. BtFH 3: 409 (1558).
Ssgr till BETTLA, v.1 1 l. BETTEL, sbst.1 (†): A: BETTEL-BRÖD. [jfr t. bettelbrot] tiggdt bröd. The fattiga (knektarna måste, när de icke äro i tjänsten) meste dels .. ätta bettel brödet. Gustaf II Adolf 38 (c. 1620). —
-MAN. [jfr t. bettelmann] tiggare. Slät ingen så Rijker wara kan, / Som ey kan blifwa en Bettelman. Preutz Likpr. ö. Maria El. Rogge B 2 a (1665). —
-SÄCK. [jfr t. bettelsack] tiggarpåse. Hwar Morgon uthur (de siamesiska) Klöstren, warda lijka som Minne-bröderen (dvs. franciskanerna) i Påfwedomet, (personer) med Bettel-säckar utskickade, som Almosor uphämpta skola. Siam 35 (1675).
B: BETTLE-MUNK. [efter t. bettelmönch] tiggarmunk; jfr BETTLAR(E)-MUNK. The rette Betlemunckar, thet äro the som alle Daghar kringlöpa och sigh medh betlande föda. Laurelius Albanus 170 (1663). —
-PENNING. [jfr t. bettel, skräp, strunt] spottstyfver. Samma klagan fördes äfven nu: Att månge Borgare funnos, som .. för en ringa vinst, eller bettle-penning skull, läto sig bruka för de främmandes drängar. Hallenberg Hist. 3: 156 (1793). —
-STAF. [jfr d. bettelstav, t. bettelstab] tiggarstaf. Der (dvs. om) Sigrot och Krusen icke hade .. löst dem uthur den skuldh, de uthi Nykjöping råkade vore, då hade de måst antingen svälta ihjäl eller vijka medh bettlestafven åter uthur landet igen. RP 2: 127 (1631). Om tu vilt hafva mer, så tag en bettle-stafver. Kolmodin Qv.-sp. 1: 63 (1732).
SAOB
Spoiler title
Spoiler content