BEVARA, v.2, l. BEVÄRA, v.2 -ar.
Etymologi
[fsv. bevara (sik), äfv. bevära (sik), liksom ä. d. bevare sig, äfv. bevære sig, af mnt. (sik) bewer(r)en, motsv. ä. holl. bewarren, bewerren, mht. bewerren (ä. t. bewerren, bewirren), af be- (se BE-) o. werren, förveckla, förvirra, t. wirren (se FÖRVIRRA, VIRRIG). Formen med a i stamstafvelsen torde vara lånad från någon af de nordtyska dialekter, i hvilka kort e framför r i sluten betonad stafvelse öfvergick till a]
(†) refl.: inveckla sig (i ngt), befatta sig (med ngt). Atj (dvs. att I, näml. mäster Jöran Turesson) ider ther vdijnnan (dvs. i Ture Jönssons uppror) jnthett bewära welen. G. I:s reg. 6: 50 (1529; jämfördt med originalet); jfr: Konung Gustaff lät skriffua Domprosten Mester Jöran Thureson gunsteligen til, at han icke skulle bewera sigh medh sins Fadhers Handel, vthan giffua sigh til hans Kon. M. Tegel G. I 1: 223 (1622). Ath .. Henrich Nybur, icke skall .. mett någen anners godz Jnlendzsk eller Wtlendzsk siig beware eller befatte ath selie eller foryttre. G. I:s reg. 11: 292 (1537). Ingen Strijdzman bewarar sigh medh närings handel. 2 Tim. 2: 4 (Bib. 1541; NT 1526: bekymbrar sigh, Bib. 1703: befattar sig). Så will thenn Lars mykit beware och inwäkle sich vdi monge andre ärender. G. I:s reg. 16: 366 (1544). — jfr O-, UN-BEVARAD.
