BEVANDSKAP, m. (l. f.?)
Etymologi
[efter ä. t. bewandtschaft, afl. af t. bewandt (se BEVÄND); jfr holl. bewandschap, släktskap, äfvensom mnt. o. mnl. bewant, mnl. bewantnisse, släktskap, t. bewandtnis]
(†) beskaffenhet, förhållande; i uttr. det har l. är samma l. en annan bevandskap (med ngt), det förhåller sig på samma l. på ett annat sätt. Undertiden hafver jag kommit öfverens med böndren, at the sielfve hafva löst sin spanmål. Men i Skaraborgs län har thet en annan bevandskap. J. Swedberg (1711) i Hist. tidskr. 1892, s. 164. At detta Slott i gamla skrifter heter Åbohus må ock vara med et ord omrört (dvs. berördt). Ty det har ock intet annat varit än et fortificerat hus. Samma bevandskap är med Tavastehus, Bohus, Malmöhus. E. Lennqvist (1764) hos Leinberg Vårt land 5: 96.
