SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1908  
BEVÖRDA, v. -ade.
Ordformer
(bevyrda Rudbeckius, Kolmodin)
Etymologi
[jfr t. bewürden (o. bewürdigen); se BE- o. VÖRDA]
(†)
1) vörda, akta. Så har nu hednaskald om desse männer skrifvi, / Och är i lärdas chor rätt högt bevörda blifvi. Achrelius Vitt. 359 (1692). Jag må bevyrda högt then Ängels stora nåde. Kolmodin Qv.-sp. 1: 26 (1732).
2) bevärdiga (ngn med ngt), akta (ngn) värdig (ngt); jfr BEVÄRDA, v.2 I 1. Thet hafwer sigh så medh oss Menniskior, at när wij äre enom gramsse aff wåra vnderhafwande så wända wij Ryggen til honom bewyrda honom intet wårt åskådande. N. Rudbeckius Likpr. ö. Cath. Appelbohm D 3 a (1668). Effter han mig icke med något suar bevördade. Växiö domk. akt. 1696, nr 276.
Spoiler title
Spoiler content