BINERV bi3~nær2v, r. l. m.; best. -en; pl. -er.
nerv som utgår från en annan mera betydande.
1) [jfr t. beinerv, äfvensom nebennerv samt lat. nervus accessorius] anat. benämning på (enhvar af de två nerver som bilda) det elfte paret s. k. hjärnnerver hos människan (o. de högre ryggradsdjuren), hvilket skenbart utgår från det tionde, de s. k. lungmagnerverna (nervus vagus). Binerven .. är en rörelsenerv. Hartelius Anat. 191 (1867). Hjärtlungnerverna .. och .. Binerverna, som utgå från förlängda märgen och öfversta delen af ryggmärgen, förena sig kort efter sitt utträde ur hufvudskålen till en enda nervstam, hvari trådarna från den ena eller andra nerven icke kunna särskiljas, och gå med en mängd förgreningar till svalget, matstrupen, magsäcken, tarmarna, bukspottkörteln, struphufvet, lungorna, hjärtat och nackmusklerna. Wretlind Läkareb. 9—10: 19 (1902).
2) bot. bladnerv som utgår från en hufvudnerv l. medelnerv; sidonerv. En stamnerv, som grenar sig, kallas (i förhållande till de från honom utgående, bladegna, binerverna) hufvudnerv. Neuman Bot. 5 (1890).
