BINJURE bi3~njɯ2re (bi`njure Weste), r. l. m.; best. -en; pl. -ar.
Etymologi
[jfr d. binyre o. t. nebenniere; se BI-, prefix1 2]
anat.
1) (af ett fastare, gulaktigt barkskikt o. ett mjukare brunaktigt märgskikt bestående samt af en bindväfskapsel omslutet) litet platt organ som är omedelbart fäst vid öfre delen af hvardera njuren hos människan o. de flesta högre ryggradsdjuren; jfr NJUR-KÖRTEL. Roberg Lijkrevn. 8 (1718). På öfre och inre ändan af hvar niure ligger en Biniure eller niurekiörtel .. Desse Biniurarnas natur och beskaffenhet är ännu obekant. Rosenstein Comp. 337 (1738). Föreningen af bronsfärgad hud och stor allmän svaghet kan anses tillkännagifva sjukdom i binjurarna. Hygiea 1856, s. 491. En tvåfaldig uppgift, inre sekretion af något eller några ämnen, som äro nödvändiga för kroppens normala förrättningar, samt förstöring eller neutralisering af vissa skadliga produkter från ämnesomsättningen i kroppen, synes .. tillkomma binjurarna. 2 NF 3: 418 (1904).
2) i förb. accessorisk binjure, (anomal) bildning i njurarnas bindväfskapsel l. i njurarna l. i könskörtlarna l. i närheten däraf. 2 NF (1904).
-PREPARAT~102. jfr -EXTRAKT. Användande af binjurepreparat för att förekomma blödning vid vissa operationer. 2 NF 3: 417 (1904). —
