publicerad: 1947
NJURE njɯ3re2, r. l. m.; best. -en; pl. -ar; förr äv. NJURA, r. l. m. l. f.; best. -an (OMartini Läk. 48 (c. 1600: niurans, gen.)); pl. -or (Rosenfeldt Vitt. 66 (c. 1690), SvMerc. V. 3: 138 (1760)) l. -er (BOlavi 73 b (1578), Hiärne Underr. 14 (1702)).
Ordformer
(njur- (-i-, -w-) 1538 (: niwra fetme) osv. nur- 1684 (: nur Talgh). nywr- 1526. -a c. 1600 (oblik form), c. 1635 (nom.)—1769 (nom.). -e c. 1580 osv. -ar, pl. 1526 osv.)
Etymologi
[fsv. niure; jfr d. nyre (ä. d. niuræ), isl. nýra, n., mnt. nere, fht. nioro; besläktat med bl. a. gr. νεφρός (jfr NEFRIT, sbst.1)]
1) om vardera av de båda urinavsöndrande körtlarna hos människan o. ryggradsdjuren. Vandrande njure, njure som är abnormt rörlig. OPetri MenSkap. 9 (c. 1540). Groft grus fans i bägge njurorne. SvMerc. V. 1: 16 (1759). Bergman Lappk. 5 (1904). — jfr BI-, EFTER-, FETT-, FÖR-, HAVANDESKAPS-, SKRUMP-, UR-NJURE m. fl. — särsk.
b) kok. om njure av vissa djur, använd ss. maträtt; äv. ss. ämnesnamn. Stekt, stuvad njure. Oec. 81 (1730; av kalv). Njuren tycker han vara det bæsta af steken. Murberg FörslSAOB (1793). jfr FÅR-, KALV-, SVIN-NJURE.
c) [jfr LUND, sbst.2, LÄND, sbst.2] (†) i pl., oeg., om de yttre kroppsdelar vilkas läge ungefär motsvarar njurarnas: höfter, länder. Troheet (skall vara) hans niwrars belte. Jes. 11: 5 (Bib. 1541). Adlerbeth HorSat. 60 (1814).
d) (†) ridk. i det bildl. uttr. löpa för ena njuren, om häst: ömsevis sätta den ena bakfoten emellan o. den andra utom framfötternas spår. Ehrengranat Ridsk. I. 1: 58 (1836).
2) i vissa bildl. anv.
a) i pl., om en människas innersta (vars tankar o. hemligheter äro fördolda för omgivningen); numera nästan bl. i uttr. rannsaka, i bibl. spr. äv. pröva hjärta(n) och njurar o. d. (se HJÄRTA II 1 e α). Upp. 2: 23 (NT 1526). Mina nyurar äre gladhi när tina leppar tala thet rett är. SalOrdspr. 23: 16 (öv. 1536; Bib. 1917: mitt innersta fröjdar sig). Du känner, gode Gudh, min' Niurar och mitt Sinne. Wexionius Sinn. 3: F 3 b (1683). BL 10: 106 (1844).
b) (†) geol. o. bärgv. om klumpformiga (eg. mer l. mindre njurformiga) anhopningar av mineral, malmer o. d., körtel (se d. o. 3). Hiärne Berghl. 438 (1687). Sundén (1887). jfr AGAT-, KIS-, MALM-NJURE.
c) (†) byggn. om de delar av ett valv som ligga mellan dynorna (se DYNA, sbst.1 3 a) o. slutstenen. Stål Byggn. 1: 266 (1834). TT 1885, s. 14.
Ssgr (i allm. till 1; i sht i fackspr.): A: NJUR-BARK. anat. njurens ytlager; jfr -märg. VerdS 116: 30 (1903). —
(1 b) -BRÖD. (njur- 1755 osv. njure- 1733) kok. stekt veteskiva som bestrukits med färs av njure (förr äv. av njurtalg) o. kokt kött m. m. Egerin Kokb. 288 (1733). —
-BÄCKEN. anat. den närmast njuren liggande trattformiga början av njurens urinledare. Holmberg 1: 199 (1795).
-BÄGARE. [jfr nylat. calyx i samma bet.] anat. om vardera av de små säckar som omge njurpapillerna. Dalman ÅrsbVetA 1827, s. 77. —
-BÖNA. bot. i uttr. holländska njurbönan, om viss (från Holland härstammande) bönart med njurlika frön. LAHT 1898, s. 91. —
-CINNOBER. (†) miner. bärgcinnober (som gm sin rödstrimmiga struktur påminner om en njure). Bromell Berg. 55 (1730). Rinman (1789). —
-FETT. (njur- 1740 osv. njure- 1613) fett som omger njurarna. Chesnecopherus RegIter B 3 a (1613). —
-FLÄCK. entomol. njurformig fläck på fjärilsvinge. Thomson Insect. 178 (1862). Hector Saml. 74 (1918). —
-FORMAD, p. adj. —
-GRUS. med. mindre njursten; vanl. koll.; äv. ss. namn på sjukdom med symtom på njurgrus. Schultze Ordb. 1647 (c. 1755). —
-ISTER. (njur- 1652 osv. njure- 1784) slakt. njurfett (hos slaktat djur), njurtalg. Wollimhaus Ind. (1652). —
-KORPUSKEL. anat. liten rund kropp (”malpighiska kroppen”) som utgör en njurkanals början. Thunberg Livsförrättn. 252 (1925). —
-KÖRTEL. (njur- 1805—1893. njure- 1738) (†) anat. binjure (se d. o. 1). Rosenstein Comp. 337 (1738). Lundell (1893). —
(jfr 1 c) -LANKAR, sbst. pl. [senare leden samhörig med d. lanker, pl., barnfötter, nt. lank, ben, lanke, sida, länd, fht. hlanca, t. lanke, länd, höft (jfr flank, sbst.1, länk)] (†) ländkotor(na) hos häst. Bure Häst. 5 (1802). KrigVAT 1846, s. 319. —
-LAV. [jfr nylat. Lichen reniformis, ävensom släktnamnet Nephroma, åsyftande de njurformiga frukterna] (†) bot. laven Arthonia (Opegrapha) reniformis (Pers.) Ach.; äv. ss. namn på lavsläktet Nephroma Ach. Acharius Lich. 22 (1798). Liljeblad Fl. 630 (1816; om släktet Nephroma). Dalin (1853). —
-LOB. anat. var särskild av de kägelformiga delar vari njurmärgen är uppdelad, njurpyramid jämte omgivande barkvävnad. 2NF 19: 1090 (1913). —
-MÄRG. anat. om den (av njurbarken skyddade) massa varav njurpyramiderna bestå. VerdS 116: 30 (1903). —
(jfr 1 c) -PARTI. veter. ländparti (hos häst l. ko o. d.). Wrangel HbHästv. 754 (1886; hos häst). LAHT 1902, s. 388 (hos ko). —
-PASSION. (njur- 1755—1775. njure- 1746) (†) njurkolik. Aken Reseap. 25 (1746). VetAH 1775, s. 232. —
-PULSÅDER~020. anat. om vardera av de två pulsådror som gå till var sin njure. Murray PVetA 1794, s. 58. —
-RÖR. (njur- 1833—c. 1875. njure- 1746) (numera knappast br.) anat. njurkanal. Aken Reseap. 72 (1746). Tholander Ordl. (c. 1875). —
-SJUKA. (njur- 1728—1793. njura- 1538. njure- 1640—1712) [jfr fsv. niura sot] (†) med. njurlidande. VarRerV 16 (1538). Murberg FörslSAOB (1793). —
-SLAG. (föga br.) veter. sjukdom hos häst som yttrar sig i förlamning av bakdelen o. blodfärgad urin; korsförlamning, blodstallning. 2NF 14: 1089 (1911). 3NF 3: 549 (1925). —
(1 c) -STEK, r. l. m. (njur- 1696 osv. njure- 1640—1664) slakt. o. kok. om det stycke av steken av ett slaktat djur (i sht av kalv) som ligger närmast ovanför ländstycket. Linc. (1640; under lumbus). —
-STEL. (mindre br.) med. om person: vars njurar ha nedsatt funktionsförmåga. FörhLäkS 1918, s. 756. —
-STELHET~02, äv. ~20. (mindre br.) med. nedsatt funktionsförmåga hos njurarna. FörhLäkS 1918, s. 758. Därs. 1922, s. 373. —
-STEN. (njur- 1738 osv. njure- c. 1613—1802)
1) med. sten (av växlande form, storlek o. kemisk sammansättning) som bildats i njurens utförande kanalsystem; äv. ss. namn på sjukdom med symtom på njursten. Forsius Min. 172 (c. 1613).
2) [efter lat. lapis nephriticus; dylika stenar användes förr mot njurlidanden; jfr jade] (†) miner. nefrit. Wallerius Min. 57 (1747). LfF 1863, s. 255.
-STYCKE. (njur- 1804—1852. njure- 1664) (†) slakt. o. kok. den del av ett slaktat djur där njurarna sitta. Salé 28 (1664). ÖoL (1852). —
-SUBSTANS. anat. den organiska substans varav njurarna äro uppbyggda, njurvävnad. Lundberg HusdjSj. 401 (1868). —
-TALG. (njur- 1681 osv. njura- 1541—1792. njure- 1581—c. 1710) njurfett; numera nästan bl. (i sht slakt.) hos djur. Jes. 34: 6 (Bib. 1541; av vädur). särsk. i vissa bildl. uttr.
a) (†) känna efter l. pröva njurtalgen på ngn l. ngns njurtalg, pröva vad ngn går för, pröva ngns förmåga; jfr njure 2 a. Posten 1769, s. 935. Så pröfvar man njuratalgen understundom på de Skriftlärde och Phariseer. VDAkt. 1788, nr 546. Dalin (1853). jfr: Det arbetet känner efter njurtalgen .. (dvs.) är mattande. Murberg FörslSAOB (1793; ”mindre värdigt”).
b) (vard.) ha ngt på njurtalgen, ha ngt på hjärtat (se hjärta I 1 f ε ζ'); jfr njure 2 a. Engström 1Bok 52 (1905). Var inte blyg bara, Lans, utan säg ut vad han har på njurtalgen! Dens. Mem. 121 (1927). —
-TRAKT(EN). (i fackspr.) område(t) närmast omkring njurarna. Lundberg HusdjSj. 402 (1868). Hygiea 1924, s. 816. —
(2 b) -VIS, adv. (njur- 1788—1828. njure- 1789. njuren- 1789) (†) bärgv. i uttr. bryta (malm) njurvis, bryta (malm) i förefintliga körtlar. Rinman 1: 1096 (1788). Heinrich (1828). —
-VÄRK, sbst.1, r. l. m. (njur- 1763—1853. njure- 1578—1745. njuro- c. 1645) [fsv. niura värker] (†) smärtor i njurarna l. njurtrakten; njurlidande. BOlavi 73 b (1578). Dalin (1853). —
(2 b) -VÄRK, sbst.2, n. (njur- 1790—1913. njure- 1741—1747) (†) geol. malmfyndighet i form av körtlar, oregelbundet insprängda i en bärgart. Bergv. 2: 228 (1741). 2NF (1913). —
-SJUKA, -TALG, se A. —
C (†): NJURE-BRÖD, -FETT, se A. —
-ISTER, se A. —
-KALVAR, se B. —
-KÖRTEL, -PASSION, -RÖR, -SJUKA, -STEK, -STEN, -STYCKE, se A. —
-TALG, se A. —
-TRÄ. [jfr t. nierenholz, ävensom nylat. Lignum nephriticum] farm. trä av det i Afrika växande trädet Moringa pterygosperma Gaert., förr använt ss. botemedel vid njurlidanden. Franckenius Spec. E 2 b (1659). ApotT 1739, s. 46. —
-VIS, -VÄRK, sbst.1—2, se A.
D (†): NJUREN-VIS, se A.
E (†): NJURO-VÄRK, se A.
SAOB
Alfabetisk lista
Spoiler title
Spoiler content