BINÄRING bi3~nä2riŋ l. ~næ2- (bi`näring Weste), r. l. f.; best. -en; pl. -ar.
Etymologi
[jfr d. binæring; se BI-, prefix1 2]
näringsgren af relativt underordnad betydelse som idkas vid sidan af den l. de viktigaste l. hufvudsakliga; näringsfång som idkas ss. bihandtering; stundom: bisysselsättning l. bisyssla (för person som har annat till sitt egentliga yrke). M. N. Nordenström (c. 1770) i Norrl. saml. 74. Nordboen blef sjöröfvare, och kriget blef Svensk bi-näring. Geijer I. 6: 75 (1839). (Han) delade .. sig emellan landthushållningen såsom hufvudyrke och handeln såsom binäring. Valerius 2: 269 (1840). Bokhandeln .. sköttes i landsortsstäderna mest som binäring af bokbindare, prester och skollärare. Wieselgren Vår samt. 58 (1871, 1880). Åkerbruk och ladugårdsskötsel äro (på Orust o. Tjörn) afgjordt hufvudnäringar med öfverskott till afsalu ... Mycket vigtiga binäringar äro hafsfiske samt in- och utrikes sjöfart (m. m.). Höjer Sv. 2: 938 (1879). SFS 1907, nr 75, s. 4.
