BIPELARE bi3~pe2lare, r. l. m.; best. -en, äfv. -n; pl. =.
Etymologi
[se BI-, prefix1 2; jfr t. nebenpfeiler]
byggn. relativt mindre pelare som i en byggnad förekommer mellan större dylika (s. k. hufvudpelare); särsk. i kyrkor tillhörande det genomförda romanska systemet: mindre pelare som uppbär en af sidoskeppets gördelbågar o. står mellan två hufvudpelare, hvilka uppbära hvar sin af såväl midtskeppets som sidoskeppets gördelbågar. Åtta hufvud- och åtta bipelare, som afvexla med hvarandra, bilda två rader (i Lunds domkyrka). Brunius Metr. 52 (1836, 1854). Då ett mellanskepps omgifningsmurar hvila på stora bågar, som understödjas af små sådana; så kunna de pelare, som utgöra vederlag för stora bågar, benämnas hufvudpelare, de deremot, hvilka blott uppbära små bågar, kallas bipelare. Dens. Sk. konsth. 698 (1850). Rydbeck Medelt. kalkmåln. 85 (1904).
