BIPERSON bi3~pärsω2n l. ~pær-, m.||ig.; best. -en; pl. -er.
Etymologi
[se BI-, prefix1 2; jfr d. biperson, äfvensom t. nebenperson]
person af jämförelsevis underordnad betydenhet l. ställning; i sht i fråga om medverkande i en dramatiskt l. litterärt framställd handling: person som spelar en mer l. mindre underordnad roll; jfr BIPERSONAGE. L. Hammarsköld i Phosph. 1811, s. 155. Jag vet icke, om det är med flit att W. Scott nästan alltid låter det väsentliga intresset falla på bipersonerna och tecknar hufvudpersonerna blott som figuranter. Tegnér 5: 335 (1823). Konung Sigismund blifver (omkring år 1596) hufvudpersonen. Dagens fråga handlar icke numera om hertigen och Rådet, men om hertigen och konungen; Rikets Råd äro bipersoner. Svedelius i SAH 46: 290 (1870). Den Ibsenska kontursäkerheten vid teckningen af bipersoner. F. Vetterlund i AB(L) 1909, nr 213, s. 5.
