[liksom ä. d. bipligtere efter mnt. biplichter l. t. beipflichter, till biplichten, beipflichten (se BIPLIKTA)]
(†) person som förbundit sig att bistå ngn, allierad; medhjälpare, anhängare; jfr BEPLIKTARE.Hwadh skadha them (dvs. lybeckarna) hända kunde, aff Konungen i Danmarck eller hans Bijplichtare, skulle Konung Gustaff wedergälla och betala. Tegel G. I 1: 74(1622).
