SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1911  
BISTAF bi3~sta2v, r. l. m.; best. -ven; pl. -var.
Etymologi
[jfr d. bistav; se BI-, prefix1 2]
1) [jfr motsv. anv. i d.] metr. i första raden af ett allittererande verspar förekommande allittererande ljud l. ljudförbindelse. Rask Anvisn. t. isl. 250 (1818). Strinnholm Hist. 2: 396 (1836). Munch Fsv. o. fno. spr. 111 (1849). Den föregående udda versen ägde (i forngermansk poesi) en eller två allitterationer (bistafvar) i samklang med en allitteration (hufvudstafven) i den följande jämna versen. Brate Sv. spr. 219 (1898).
2) [jfr motsv. anv. i d.] från det lodräta strecket (hufvudstafven) i en runa utgående o. runan karakteriserande streck, kännestreck; jfr BISTRECK 1 a. Denna runa är till öfre delen förstörd af kulskott, men nedre delarna af såväl hufvudstafven som bistafven antyda r. Sander Marmorlej. 24 (1896). A. Noreen i Fornv. 1906, s. 87.
Spoiler title
Spoiler content