BISTÅNDIG (bi`ståndig Weste), adj.1
Etymologi
[fsv. bistandogher, bestandogher, sv. dial. biståndig, hjälpsam (Rietz), liksom ä. d. bistandig efter mnt. bistandich, bistendich, motsv. ä. holl. bijstandig, ä. t. beiständig; jfr BISTÅ, BISTÅND]
(†)
som bistår l. hjälper l. understöder (ngn l. ngt), behjälplig; jfr BISTÄNDIG, adj.1 Bediom thy alle dandemen .. atj retvisonne bestondige waren. G. I:s reg. 1: 31 (1521). Med mindre i oc andra .. bliffuer oss ther vtinnan bestandoge oc behielpoge. Därs. 190 (1524). Herren skal wara them bijstondigh och hielpa them. Psalt. 37: 40 (Bib. 1541). (Alla) loffuade .. at the wille ther til hielpa, och wara hans Kon. M. ther vthinnan bijstondige bådhe medh Penningar, Sölff och annat. Tegel G. I 1: 81 (1622). (Judarna) mente at propheten Elias .. skulle .. komma igen i Christi tid, och wara Honom biståndig at vpretta Israels rike igen. Swedberg Sabb.-ro 189 (1690, 1710). Konungen lofvade, at .. vara dem biståndig emot deras ovänner. Dalin Hist. 2: 361 (1750). (Konungen) befallte .. någre af Rikets Råd komma till sig, att med råd och dåd vara honom biståndige. Hallenberg Hist. 1: 288 (1790). C. F. Dahlgren 5: 102 (1833). Almqvist (1844; betecknadt ss. icke mycket br.). — ss. bestämning till sbst. som icke betecknar person: som är till hjälp, gagnelig. Bijstondige wälgerningar. Tegel G. I 2: 82 (1622).
