BISTÅNDIGHET bi3~ston2dighet l. 3~002, sbst.2, r. l. f.; best. -en.
(i sht i fackspr.) till BISTÅNDIG. adj.2:motståndskraft, varaktighet, hållbarhet. Det eldfasta teglets biståndighet emot hettan. N. Starbäck i Jernk. ann. 1827, s. 391. Hvad slaggstenens egenskaper beträffar, måste först framhållas dess stora motståndsförmåga mot luftens inverkan, äfvensom dess biståndighet mot vatten. Tekn. tidskr. 1878, s. 11.Därs. 1898, Allm. s. 109.
