BISTÅNDIG bi3~ston2dig (bi`ståndig Weste), adj.2 -are. adv. -T.
(i sht i fackspr.) som står bi, som äger motståndskraft, varaktig, hållbar; jfr BISTÄNDIG, adj.2 Utaf gamla byggnader finnes Gråsten vara nyttjad til murning redan i de äldsta tider, då tilgång icke var på tilräckeligt förråd af andra biståndiga byggnadsämnen. Hjelm Præs. i VetA 1788, s. 10. För gröfre sorter (af smiden) .. har tackjernshamrarne varit ganska biståndige. C. D. af Uhr i Jernk. ann. 1825, 2: 125. Biståndiga masugnspipor. Därs. 1893, s. 18. Skarp, biståndig, svensk vara. Sv. frisörtidn. 1907, nr 8, s. 2 (i fråga om rakknif). — särsk. (†) om djur o. människor: härdig, uthållig; pålitlig. Något backug ort är tienligasta betesmarken til stodgång: ty .. varda hästarne ther, igenom mödosamt vp- och nedstigande efter födan, starkare och biståndigare. Broocman Hush. 3: 20 (1736). Biståndig .. Stadig, Härdig, Ihärdig, Pålitelig. Weste (1807). Almqvist (1844; betecknadt ss. icke mycket br.).
