BITJÄNST bi3~ɟän2st, stundom BITJENST ~ɟen2st, r. l. f.; best. -en; pl. -er.
Etymologi
[jfr t. nebendienst; se BI-, prefix1 2]
(mindre br.)
1) tjänst som en person innehar l. sköter jämte sin egentliga och hufvudsakliga syssla, bisyssla (se d. o. 2); jfr BI-BEFATTNING, -GÄRNING, sbst.1, -GÖROMÅL. Postmästaren tillåtes wäl .. at hafwa någre sådane bitjenster inom Staden, genom hwilka han icke hindras sjelf at förestå och förwalta Post-Contoiret. Instr. f. postmäst. 1707, § 4. Det är icke Ståndet, som gör en Präst otjenlig til sådane (dvs. civila o. militära) bi-tjenster. LBÄ 7—8: 92 (1797). Döss o. Lannge (1908).
2) befattning hvilken ej afser det som i ifrågavarande bransch är hufvudsak; underordnad l. mindre viktig befattning. Att låta de till vapentjenst obenägne användas i sjukvården eller andra härens bitjenster. SD(L) 1898, nr 171, s. 2.
