BITITEL bi3~tit2el, stundom -ti2t-, r. l. m.; best. -n, sällan -titlen; pl. -titlar.
Etymologi
[jfr t. nebentitel; se BI-, prefix1 2]
titel som ngn l. ngt har jämte den egentliga l. brukliga; särsk.: undertitel (på litterärt arbete). Irrande hind är ju törnrosbokens bititel. Lysander Almqvist 76 (1878). (Skådespelet Påsk) skildrar, som dess bititel antyder, en passionshistoria. PT 1900, nr 80 A, s. 3.
