BJONK, adj. -are. adv. -T.
Etymologi
[sv. dial. (Nyl., Rågöarna; Vendell Ordb. ö. östsv. dial. (1904; under bjunk)) bjonk, sannol. uppkommet af djonk(är) (Nyl.) gm assimilation af begynnelseljudet i sådana förb. som black och djonk, blek och djonk; jfr fsv. dionker (Prosadikter 314), isl. døkkr, ffris. diunk, stambesläktadt med fsax. dunkar, mnt. dunker o. fht. tunchal, t. dunkel (se DUNKEL)]
(i Finl., särsk. Nyl.) matt, glanslös, dunkel; om ögon, metall, glas o. d. Jag skulle (om jag vore en gud i ett gammalt izumotempel, bevakadt af stenlejon) se lafvarna gro längs deras (dvs. lejonens) länder och skuldror i fläckar af bjonkt silfver, i strimmor af matt guld. Hirn Hearn Exot. 2: 10 (1903).
