BJUDARE bjɯ3dare2 (bju`dare Weste), m.||(ig.); best. -en, äfv. -n; pl. =.
person som bjuder. — särsk.
2) (tillfällig anv.) till BJUDA 8. Artigt krus, god' herrar, / Upptäcktes först blott för att sätta glans / .. På tjenst, den bjudarn ångrar förr'n han bjöd den. Hagberg Shaksp. 7: 19 (1849).
3) (numera knappast br.) till BJUDA 9 (b): anbudsgifvare; spekulant. Iag fick veta, at general Loeven är ock en biudare på Knutstorp. S. Lagerbring (1770) i Hist. tidskr. f. Skån. 4: 54. GT 1788, nr 29, s. 4. Kindblad (1867).
4) till BJUDA 10; särsk. i fråga om bridge, om den af de i partiet deltagande som bestämmer huru det föreliggande spelet skall spelas (med l. utan trumf, i förra fallet i hvilken färg). Med äss, dam, tia i trumf får Ni sannolikt tre stick, om Ni sitter efter bjudaren. Handledn. i bridge 29 (1904).
5) (i sht förr) till BJUDA 26: person som inbjuder; särsk. (i fråga om äldre tiders sed) person som har till uppdrag (l. yrke) att förrätta inbjudning (till bröllop, begrafning osv.). Lex. Linc. (1640; under vocator). Bjudaren (till bröllopet) .. infann sig med en bandvippa i hatten. Weise 2: 252 (1771). Från bröllopsgården utsändes .. trenne af slägten åt hvar sitt håll, som skulle inbjuda gästerna till bröllopet ... De utskickade bjudarne blefvo undfägnade på alla ställen. Lovén Folkl. 152 (1847; i fråga om förh. i Skytts härad i Skåne i början af 1800-talet). Bjudare till gästabud. Rydqvist SSL 2: 200 (1857; i fråga om medeltida förh.). Bjudaren (till begrafning) var klädd i passande mörk, helst alldeles svart dräkt samt alltid försedd med hvita bomullsvantar. Lundin Stockh. minn. 1: 108 (1904; i fråga om förh. under 1830-talet). — jfr BEGRAFNINGS-, BRÖLLOPS-, FADDER-, GÄST-, LIK-BJUDARE.
