[jfr isl. bjarmar, pl.; namnet, som i sv. upptagits från isl., återgår till ett finskt namn, besläktadt med fin. perma(laiset); jfr PERMER]
individ tillhörande den finska, sannol. karelska folkstam som under medeltiden bodde vid Hvita hafvet kring floden Dvina; jfr BJARMALÄNDARE, -LÄNNING. Peringskiöld Hkr. 1: 623(1697). Bland alla de Finska folkslagen voro ensamt Biarmerne utmärkte, ej mindre genom makt och rikedom, än genom hyfsning och handelsförbindelser med främlingar. J. Adlerbeth i Iduna 4: 111(1813). Runeberg 1: 413(1844). Vida mäktigare och inflytelserikare (än kvänerna) voro bjarmerna, om hvilka .. (norrmannen) Other berättade, att han (c. 880) under en sjöresa österut från Norge kommit ända till en stor flod, förmodligen Dvinafloden, der ett folk kalladt Beormer, Bjarmer var bosatt. Schybergson Finl. hist. 1: 5(1887). Platsen (dvs. Torneå) vimlade af finnar, hvitryssar, lappar, bjarmer. Quennerstedt Ol. Magnus 25(1899). E. Svensén i Läsn. f. sv. folket 1910, s. 168.
