publicerad: 1912
BJÄBBA bjäb3a2 (bje`bba Weste), v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -NING (se d. o.); -ARE (se d. o.); jfr BJÄBB, BJÄBBA, sbst.
Etymologi
[jfr d. dial. bjäbba (Bornholm, Espersen Bornholmsk ordb. (1908)); onomatopoetisk bildning, afsedd att återgifva små hundars skällande; jfr BJÄFFA, BJÄFSA, v.]
1) i eg. bem., om liten hund (l. annat djur med liknande läte): småskälla, gläfsa. Slår tu honom (dvs. hunden), så gneller han: Theszförutan så biebbar han. Schroderus Comenius 187 (1639). Bellman 5: 175 (1781). Bjebba såsom räfvar i brunsttiden. Deleen (1806; under bark). Haren, som hastigt blifvit uppstött från sätet af ett helt koppel, kommer med helt annan fart än då en ensam byracka bjebbar efter honom på en half fjerdingsvägs afstånd. Bergström Handb. f. jagtv. 57 (1872).
2) (hvard.) i öfverförd anv., om person som saknar auktoritet, men som ändå vill göra sin mening gällande o. som ifrigt o. upprepade ggr säger emot på ett näsvist l. ”mopsigt” l. näbbigt sätt l. framkommer med betydelselösa o. innehållslösa yttranden: prata (emot), vara gensvarig, göra (näsvisa) invändningar, opponera sig, ”bråka”, käbbla; prata (strunt), pladdra, babbla (ngt); med prep. om, i sht förr äfv. med direkt obj.; äfv. (i p. pr.) om röst, sätt att uttrycka sig l. dyl. som utmärker en dylik person. Huilken faanen haffuer honnom .. / .. så dristig giordt, / At han skal stå och biebba här om (dvs. om fiendens öfverlägsenhet)? Holof. 12 (c. 1580). Då Hans Åkesson sökte försvara sig, sade hertigen: ”Du vet ej, hvad du bjäbbar”. Vg. fornm. tidskr. II. 2—3: 23 (cit. fr. 1597). Är icke dhet een gammal fähunder, / Står han icke och biebber migh mitt i munnen. Beronius Reb. E 4 b (1674). Stor sak — först man kan göra rosor / Och bjebba några franska glosor, / Nog får man alltid se'n beröm. Lenngren 288 (c. 1772). Hvad är det du bjäbbar för dig sjelf, du lilla fjolla? Envallsson Hofsl. 10 (1786). ”Hvad skulle man göra med så litet, tror herrn?” bjebbade den längsta af skönheterna. Blanche Tafl. 2: 259 (1845, 1856). I barnsligt bjäbbande ton. Hallström Brilj. 72 (1896). Kan du då inte låta en gammal gumma bjäbba lite grand? Cavallin Kipling Gadsby 111 (1897; eng. babble). Bjäbbar han? Hvad nu då? H. Andersson i Världslitt. i urval 1: 381 (1902).
Särskilda förbindelser:
BJÄBBA AN. (†) till 1: småskälla l. gläfsa på (ngn). — i bild. Han luktar äfven up hvad i det lönda vankar, / Och biäbbar mången an, för slemma hiertans tankar. Kolmodin Qv.-sp. 2: 289 (1750; om samvetet, som liknas vid en ”olåtig” hund).
BJÄBBA EMOT 10 04 l. MOT 4. till 2: med ”viktigt” l. näsvist l. ”mopsigt” l. näbbigt tal l. svar vända sig l. sätta sig upp mot ngn l. ngt; svara (ngn); ”gaffla emot”. (Förmana) Tienarena ath the äro theras herrom vnderdånoghe, och vthi all ting behagelighe, icke biebba emoot them. Tit. 2: 9 (NT 1526; Luther: nicht widderpellen; Bib. 1541: icke genswarighe). När det misstänkta Förnuftet biäbber emot några af våra almänna, hemliga eller uppenbara författningar, så är du spak som et lamm (o ädla dumhet!). Dalin Arg. 1: 303 (1733, 1754). Att hustrun bjebbar mot hvad mannen vill, är syndigt. C. V. A. Strandberg 2: 381 (1865). Lundell (1893).
BJÄBBA FRAM 10 4. särsk. till 2; särsk. (†). sticka emellan l. afbryta med ett bjäbbigt ord l. svar. Bongstyrighe och skamlösa Qwinnor .. biebba fram obeskedeligha vthi Manssens taal. L. Paulinus Gothus Thes. cat. 83 (1631).
Spoiler title
Spoiler content