BJÄBBARE bjäb3are2 (bje`bbare Weste), i bet. 1 m. l. r., i bet. 2 m.; best. -en l. -n; pl. =.
(hvard., föga br.) en som bjäbbar.
1) till BJÄBBA, v. 1: liten hund som småskäller l. gläfser. (Att hundens öga) ingalunda står i jämnhöjd med de nämnda sinnena (dvs. lukt o. hörsel) ha vi väl ofta märkt, då husets vaktare, hälst om han låtit narra sig af en mindre bjäbbare, gett sig till att skälla på själfve husherren. Quennerstedt En värld 6 (1904).
2) [jfr motsv. anv. af sv. dial. bjäbber] till BJÄBBA, v. 2: manlig person som bjäbbar l. är bjäbbig; pratmakare. Biebbare, then som sig tyckia låter at han är full med råd och klookhet och talar för alla andra. Glossa t. Syr. 9: 25 (”10”) (1536; Bib. 1541: bladhrare). Schenberg (1739). Weste (1807). Almqvist (1844: brukas vida mindre än Bjebba). Dalin (1850; angifvet ss. föga br.).
