SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1912  
BJÄFF bjäf4, interj.
Etymologi
[onomatopoetisk bildning; jfr BJÄFFA]
(föga br.) uttryck som afser att återgifva en liten hunds skällande; jfr BJÄBB, interj. Humlegården är full af unga glada hundar, som .. då anledning erbjuder sig, rusa upp och säga vov, vov, om de äro stora, eller vaff, vaff, om de äro små; men de allra minsta säga bjäff, bjäff, bjäff. Söderberg Hist. 61 (1898).
Spoiler title
Spoiler content