[sv. dial. bjäla, bjäbba, babbla, om getter: bräka (Rietz), äfvensom bjala, skvallra (Nilén Allmogem. i Sörb.(1879)), d. dial. bjæle, om kalf: råma, äfv. om hundars o. råttors läte, om människor: ropa högt (Feilberg); sannol. en onomatopoetisk bildning; möjl. föreligger emellertid en annan afljudsform till stammen i isl. belja, böla, bylja, dåna; jfr BJÄLLA]
(†) bjäbba, babbla, pladdra, skvallra. Axehielm Lex. sueogoth.(c. 1630). Han står och biälar, slå honom til Jordh. Brasck Apg. I 1 a(1648). Clytus, hwilken medh sin oskickelige och rasande Tunga, alt fort buldrade och biälade. Sylvius Curtius 558(1682).
Särskild förbindelse:
BJÄLA FRAM. (†) pladdra ut, skrika ut. Kolmodin Qv.-sp. 1: 52(1732). (Hustrun) För andra biälar fram sin ächta lefnads sår. Därs. 404.
