BJÖRNINNA bjœrnin3a2 (björni`nna Weste), f. l. r.
1) [jfr ä. d. bjørninde] björnhona; jfr BJÖRNA, sbst. Var. rer. 52 (1538). I. Erici Colerus 1: 392 (c. 1645). (Ungarna) älskas af Björninnan på det högsta, och hon är under hela den tiden hon upföder dem, grymmare och farligare än Hannen. Hon tråtsar alla faror för at rädda sina ungar. Fischerström 2: 47 (1780). Björninnan, som i pedagogisk ifver örfilar sina ungar för visad ohörsamhet. Rein Psyk. 1: 323 (1876). — Anm. Björninna tyckes förr hafva varit den vanliga beteckningen för en hona af björnsläktet; jfr: (Ordet) Björnhona .. Brukas i naturalhistorisk stil och i jägarspråket. Eljest vanligare Björninna. Dalin (1850). Numera är ordet hufvudsakl. inskränkt till vitter stil, dess motsvarighet i vanlig prosa o. talspr. är BJÖRN-HONA; jfr Rydqvist SSL 2: 287 (1857).
2) [efter lat. ursa] (†) = BJÖRN 3. Ten norre himmelens halfpart hafuer 21 af tesse figurer. (dvs. stjärnbilder) .. Ten första och andra, tuå Biörninnor, then stora och litzla. Luth Astr. 14 (1584). Thet Himmels Teknet, som kallas Vrsa Major, eller store Biörninnan. Schroderus Osiander 3: 14 (1635). Lidforss Dante I. 2: 17 (1902). Job 38: 32 (öfv. 1904). — Anm. Ordets anv. i språkprofven från 1902 o. 1904 beror på anslutning till originalen.
