[sv. dial. blacke (Smål., Hall., Blekinge, Skåne; Möller Hall. ordb.(1858), Rietz), d. blak(ke), sannol. af Blak(ke), enl. Saxo namn på den man som förrådde Knut den helige]
(†) falsk person; jfr BLACKA, sbst.3. Nog om en falsk Black och lögnare-tunga, som svärtar alla, och stiftar oenighet: hit med ärligt folk, som lönar bättre mödan, att tala om. Molander Förespel 52(1753).
