BLEK ble4k, sbst.3, r. l. m. (l. f.?); best. -en.
Etymologi
[jfr d. bleg, r., nor. bleik, m. l. f., lärft som blekes, blekning, mnt. blek, bleik, holl. bleek, till BLEKA, v.3]
blekning; anträffadt endast i uttr. (ligga l. lägga) på blek, i vissa trakter (t. ex. i Värml. o. på Gottl.) på bleken; jfr BLEKE, sbst.1 1. Våren, då väfvarna ”läggas på blek”. Hedenstierna Bondeh. 135 (1885). Nu är korpralen fäll kommen på kneken / och hans ungeform är fäll lagder på bleken. Fröding N. dikt. 44 (1894; i bygdemålsfärgad framställning).
