BLEK ble4k, adj.2 -are. adv. -T.
Etymologi
[sv. dial. blek, glänsande, stilla, lugn (om hafsytan) (Bohusl., Hall., Blekinge), möjl. identiskt med BLEK, sbst.1, som i anslutning till BLEK, adj.1, uppfattats som adj. i uttr. som BLEKSTILLA o. d.]
(med anstrykning af bygdemål i vissa kust- o. strandbygder i sht i södra o. mellersta Sv.) glänsande, stilla, lugn; om större vattenyta. På den vackraste sommardag, då Vettern utbredde en jemn, orörlig yta (”låg blek”). Bohman Vettern 2: 236 (1840). Man ser hafvet .. ligga ”blekt”, d. ä. i en glänsande vattenyta. Almqvist (1844; under blicka, v.). GHT 1898, nr 103 A, s. 3. (Regn-)byar stå horisonten rundt och blekt stillt däremellan. Tekn. tidskr. 1902, M. s. 64. Sista dagen, innan vi kommo in till Corinto, lågo vi i blek stiltje utanför Nicaraguas kust. Vår flotta 1907, s. 184. Vinden mojnade och det blef alldeles blekt. Grebst Grängesberg 85 (1908).
