BLINDNING blin3dniŋ2, hvard., stundom också i vårdadt spr. blin3iŋ2 (bli`ndning Weste), sbst.2, r. l. f.; best. -en; pl. -ar.
Ordformer
(blinning Grundell Underr. om artill. 183 (1705; i bet. II), J. Cederhielm (1706) i Karol. krig. dagb. 8: 219 (i bet. I), Bergman Carnot 345 (1816; i bet. II))
I. [jfr (ä.) d. blinding, bedräglig(t) sken l. glimt] (†) till BLINDA, v. I 2: bländverk, bedrägligt sken, villa. J. Cederhielm (1706) i Karol. krig. dagb. 8: 219. Alt, hvad oss fägnar, är oss en fara. / Kärlek en blindning, vänskap en snara. Dalin Vitt. 3: 127 (c. 1740).
a) [jfr holl. blinding, eng. blinding, äfvensom t. blendung] = BLINDERING, sbst.1 1; äfv. om flätverk o. d., afsedt bl. att för fienden dölja hvad där bakom förehafves, mask. Om allahanda slags Blinningar. Grundell Underr. om artill. 183 (1705; kapitelrubrik). De Blindningar, som brukas inom fiendens Mousquethåll, göras så starka att de uthålla Mousquet-kulan. Törngren Artill. 1: 107 (1794). Flätverk begagnas äfven att undangömma hvad som bakom förehafves; så användt flätverk kallas blindning eller blindverk. Hazelius Bef. 67 (1836, 1864). 2 NF (1905).
b) (förr) sjömil. brädverk uppställdt kring borden å ett örlogsfartyg för att därigenom dölja däcket för fienden. Weste (1807). Almqvist (1844). Dalin (1850).
III. [jfr d. blinding] (föga br.) tekn. till BLINDA, v. III: hopfästning (af ett träarbete o. d.) medelst dolda tränaglar. Larsen (1884). Schulthess (1885).
Ssgr (till II a, numera mindre br.): BLINDNINGS-BETÄCKNING30~020. betäckning medelst blindering(ar). Bergman Carnot 345 (1816). —
