BLIRA bli3ra2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE; -ARE.
Etymologi
[sv. dial. blyra (Uppl.), blirä (Södermanl.), blir (Norrbotten), bläjra (Gottl.), motsv. d. blire, plire, af nt. bliren, pliren; jfr PLIRA. bl- i sv. kan bero på anslutning till BLIGA, BLINKA o. d., men kan också vara inlånadt]
1) [jfr motsv. anv. i sv. dial., dan. o. nt.] se med hopknipna l. halfslutna ögonlock, plira, kisa. Blincka, eller biira med ögonen. Lind (1738; under blinck). Blira .. mit halb verschlossenen Augen sehen. Möller (1790). (N.) Blirade med ena ögat och såg satirisk ut. Biogr. lex. 9: 339 (1843). Almqvist (1844; angifvet ss. tillhörande det lägre hvardagsspråket). — i bild. De välkända djekneqvarteren .. blira på mig med sina af ålder och solsken mångfärgade fönster. Törneros Bref 1: 206 (1826).
2) [jfr motsv. anv. af nt. pliren samt ä. eng. blear] (†) hafva rinnande ögon, vara surögd; om ögon: rinna. Spegel Gl. (1712). Blira .. trieff-äugig seyn. Lind (1749). Jenny .. / Satt .. och grät. / .. / Sorgligt hennes ögon blira. Stagnelius 2: 230 (c. 1820; Vitterhetssamf. uppl.); jfr 1.
-ÖGD3~2.
1) [jfr nt. bliirögig] (numera knappast br.) till 1: om person som har för vana att plira med ögonen: plirögd, kisögd. Lind (1749; under blintzelicht).
2) [jfr nt. blaaroged, eng. bleareyed, som har rinnande ögon] (†) till 2: som har rinnande ögon, surögd. Schenberg (1739). Lex. trip. (1742).
