SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1916  
BLOND bloŋ4d, stundom blon4d (blå´nngd Almqvist, blånnd o. blånngd Dalin), adj. -are. adv. -T. (förr ngn gg med fr. form i f. sg. Humbla Landcr. 140 (1740; se under a α), Dalin Vitt. 4: 339 (c. 1745; se under a β))
Etymologi
[liksom holl., t. o. eng. blond, mht. blunt, af fr. blond, ffr. blunt, blund, trol. af germ. ursprung (jfr Kluge, Lidén Studien 78 f.). Annorlunda t. ex. C. Nigra i Romania 26: 555 (1897)]
ljus. Blond, hvit. Biurman Brefst. 197 (1729, 1767). — jfr ASK-, BLEK-, BRUN-, GRÅ-, GULD-, GYLLEN-, HVIT-, KORN-, LIN-, LJUS-, MÖRK-, RÖD-BLOND m. fl.
a) i fråga om människor.
α) [jfr motsv. anv. i holl., t., eng. o. fr.] om hår o. skägg: af ljusgul (lingul, guldgul, rödgul, brungul), äfv. ljusgrå färg. En .. blonde Peruque. Humbla Landcr. 140 (1740). Grenadiererna .. med sina blonda knäfvelborrar. Rydberg Rom. d. 253 (1874, 1882). Det låg en guldglans ifrån Golkonda / i detta lockiga vilda blonda. Fröding Guit. 61 (1891; om en flickas hår). Den rena germantypen, nämligen utpräglad dolikocefali, hög växt, ljusa ögon och blondt hår, hafva öfver 10% af hela Sveriges befolkning. PT 1903, nr 87 A, s. 3.
β) [jfr motsv. anv. i holl., t., eng. o. fr.] om person: som har ljust hår (blå ögon o. ljuslätt hy), ljushårig, ljuslätt; jfr BLOND, sbst.2 Biogr. lex. 9: 119 (cit. fr. c. 1720). Nog är det två, som mäst mig vinna, / Den ena blonde och en brunette. Dalin Vitt. 4: 339 (c. 1745; möjl. sbst.). Hon var blond, och hade et par stora blå .. ögon. Ågren Gellert 48 (1757). De germaniske urskogarnes blonda barbarfolk. Rydberg Kulturh. förel. 4: 2 (1887).
Anm. till a. Blond användes äfv. för att beteckna cendré, särskildt ljust cendré (jfr CENDRÉ).
b) i utvidgad anv., om sak.
α) [jfr motsv. anv. i holl., t. o. fr.] sockerb. om socker: (ljus)gul. Sockerkristallerna äro .. hos dåliga (produkter) gulaktiga eller ljust blonda. Tekn. tidskr. 1872, s. 289. Grafström Kond. 34 (1892).
β) [jfr t. eine blonde, ett glas ljust öl] (föga br.) om vätskor: (ljus)gul. Det blonda ölet. Strindberg Sag. 137 (1903).
γ) [jfr motsv. anv. i holl. o. fr.] (i högre stil, föga br.) om naturföremål: ljus, ljusgul, ljusblå. Den blonda himmelen. Törneros Bref 1: 73 (1825). Jag såg ett land, der blonda sjöar dansa. Nybom S. dikt. 2: 153 (1869, 1880). Den blonda månen lyser. Sehlstedt 5: 70 (c. 1872).
δ) mål. i fråga om färger: ljus. Estlander Konst. hist. 555 (1867). En .. blondare färgskala. K. Wåhlin i Ny sv. tidskr. 1890, s. 310. (I nationalmuseum) måste, under rådande trängsel på konstverk, bruna och blonda, svarta och hvita .. dukar sammanföras i samma lokal. SD(L) 1896, nr 550, s. 4. (På målningarna vid konstutställningen i Paris 1889) dominerade blonda toner, grått, violett och blått. G. Nordensvan i Sv. konsth. 485 (1913). jfr: Taflan är märkligt ljust hållen, i hvitt, ljusrödt, ljusblått, en föregångare till det blonda måleriet. Dens. Konst. hist. 255 (1900). jfr äfv. om målare: Dalsgaard eller andra framstående ”blonde”. Eichhorn Stud. 2: 144 (1869, 1872).
c) i öfverförd anv. Hennes hår är svart, men hennes själ är blond. Uddgren Balders återk. 68 (1895). En blid och blond idyll. Ossian-Nilsson Orkester 44 (1907). — särsk. (föga br.) oerfaren, tafatt, ”grön”. Blyg och blond. Oscar II 3: 32 (1864, 1888). Du är ännu för ung och ”blond”. Hellander Teaterlif 22 (1898).
Ssgr: BLOND-BRUNT. NF 2: 1195 (1878).
-GRÅ.
-LOCKIG.
Spoiler title
Spoiler content