publicerad: 1929
GYLLENE jyl3ene2, i Skåne oftast 400, l. GYLLNE jyl3ne2, i Skåne oftast 40 (gy´llne Weste), adj. oböjl.; adv. =; äv. (numera i sht i vitter stil, föga br.) GYLLEN jyl3en2, i Skåne oftast 40, adj.; n. -ent (Hallström Purpur 173 (1895: purpurgyllent, substantiverat), Svenson-Graner Vägar 229 (1918)); äv. (numera bl. arkaiserande) GYLDENE jyl3dene2, i Skåne oftast 400 (gy´ldene Weste), adj. oböjl.; äv. (numera bl. ngn gg i folkvisestil) GYLLANDE jyl3ande2, adj. oböjl.
Ordformer
(gyllen(n)e c. 1535 osv. gyllane SthmTb. 4/10 1553. gyllne (gylne) 1745 osv. gyldne Nordenflycht QT 1744, s. 25, Sturzen-Becker 4: 230 (1862). gyllen Schroderus Os. 1: 183 (1635), Levertin Dikt. 73 (1901). gylden Ps. 1536, s. 62, Stiernhielm Arch. G 2 a (1644). gyldene Upp. 1: 13 (NT 1526), Karlfeldt FridLustg. 120 (1901). gyllande Muræus Arndt 1: 348 (1647), Topelius Vint. II. 1: 301 (1881). gylland Wivallius Dikt. 35 (c. 1629). gyllend(h)e Messenius Disa 32 (1611), Brunius SkK 666 (1850))
Etymologi
[fsv. gyllene, av mnt. gülden resp. böjd form güldene (jfr ä. t. gülden), motsv. (utan omljud) isl. gullinn, t. golden; till GULD. Beträffande formen gyllande jfr FÖRGYLLANDE. Med avs. på användningen i sht i ä. tid jfr lat. aureus]
1) (i sht i vitter stil) som är av guld, guld-; äv. (hos somliga författare företrädesvis): prydd l. överdragen med guld, förgylld; i sht förr äv. om tyg: invävd med guldtråd; broderad med guld. The gyldene liwsastakar. Upp. 1: 13 (NT 1526). Then granne gyllene eller sölff tråd, som the plega weffua the gyllene border vtaff. GR 11: 248 (1537). Gyllende Betzel bättrar intet Hästen. Grubb 284 (1665). Jupiters bildstod var gyllne och Victorias af solidt guld. Atterbom Minn. 513 (1818). En klocka hänger vid min länd / med gyldene petschaft. Karlfeldt FridLustg. 120 (1901). — särsk.
a) i vissa uttr.: gyllene bulla. [efter mlat. aurea bulla] bulla med sigillkapsel av guld; särsk. i best. form om den 1356 av kejsar Karl IV utfärdade bullan ang. kejsarval i Tyskland. Schroderus Sleid. 188 (1610). — gyllene duk. (†) gyllenduk. GR 9: 76 (1534). Mörk Ad. 1: 131 (1743). — (det) gyllene flits. (†) = gyllene skinnet (se detta uttr. β); jfr FLITS, sbst.1 — gyllene kalven. [jfr: twå gyllene kalffuar. 1Kon. 12: 28 (Bib. 1541; om avgudabilder)] om den guldkalv som israeliterna enligt 2 Mos. 32 dyrkade under uppehållet vid Sinai; ofta i bildl. anv., i fråga om dyrkan av Mammon; i sht i uttr. dansa kring den gyllene kalven o. d. (se DANSA, v. 4 c). Kiöping Resa 38 (1667). — gyllene läder. (†) gyllenläder. BoupptSthm 12/6 1675. Därs. 14/1 1678. — gyllene mynt. (†) guldmynt. GR 15: 528 (1543). — gyllene skinnet. [efter lat. pellis aurea, gr. δέρμα χρυσόμαλλον]
α) om det vädurskinn av guld l. med guldhår som Jason enligt den grekiska sagan hämtade i Kolchis. Rudbeck Atl. 1: 666 (1679).
β) (numera bl. i fråga om sp. förh.) i uttr. gyllene skinnets orden, förr äv. orden av gyllene skinnet o. d. [jfr fr. ordre de la toison d'or] riddarorden (med ordenstecken bestående av en liten guldbild av ett vädurskinn) som instiftades 1429 av hertig Filip den gode av Burgund o. senare utdelats av de österrikiska o. spanska monarkerna; jfr (det) gyllene flits. Nordberg C12 1: 45 (1740). — gyllene stycke. (†) = GYLLEN-STYCKE. GR 11: 193 (1536). Murbeck CatArb. 1: 450 (c. 1750; i bild). — gyllene vatten. (†) = GYLLEN-VATTEN 2. BOlavi 139 a (1578).
b) (i vitter stil) som liknar l. glänser som guld, guldgul. Slå vth tijn gyllend håår. Stiernhielm Fägn. 3 (1643, 1668; sagt till Aurora). Har du betraktat diktens lunder / med gyllne frukt i löfvens skygd? Tegnér (WB) 3: 80 (1819). Försof dig, dagens gyllne stjerna! Därs. 5: 46 (1825). Det korn, I laden i jorden neder, / I gyllne skördar skall spira opp! Wallin Vitt. 1: 54 (1839). (Lejonet) låg där drömmande, utan att förändra en glimt i sina stora gyllne ögon. Hallström Than. 35 (1900). — jfr BLEK-, LJUS-, ORANGE-, PURPUR-, SOL-, VIT-GYLLENE m. fl. — särsk. (†) i vissa växtnamn. Gyllen Jungfrwhåår. Franckenius Spec. A 2 b (1638; om växtsläktet Drosera Lin.). Gyllen Soolbloma. Därs. B 2 b (1659; om Helianthemum Chamæcistus Mill.); jfr GYLLEN-GROÖRT 1. Gyllen Steenbräckia, Gyllen Mieltegräs. Därs. D 3 a (om växtsläktet Chrysosplenium Lin.). Solwenda, gyldene Günsel. Lindestolpe FlWiksb. 18 (1716; om Helianthemum Chamæcistus Mill.); jfr GYLLEN-GROÖRT 1. Gyllene Kattfötter. Linné i VetAH 1741, s. 86 (om Helichrysum arenarium (Lin.) Moench).
c) i mer l. mindre bildl. anv. (jfr 2). Itt gyllene klenodium Dauidz. Psalt. 16: 1 (Bib. 1541; om psalmen). Snoilsky 2: 7 (1881). Kärleken till henne (dvs. modern) går som en gyllene tråd genom hela Hans Forssells lif. Bildt i 3SAH 16: 312 (1902). — särsk.
α) i uttr. gyllene horden. [trol. efter turk. sir orda, ”gyllene läger”. Namnet anses syfta på de rikt guldstickade tälten] namn på några av de efter Djingis khans död 1227 bildade mongoliska delrikena o. dessas härskarätter. Topelius Vint. I. 1: 93 (1863, 1880). BonnierKL (1924).
β) med hänsyftning på guldet ss. representerande rikedom, pänningar o. d. Gott Handtwärck haar en gyllende bottn. Grubb 271 (1665). Det gyllne tvång / Som dyrkas uti Hof och Städer. Kellgren 2: 293 (c. 1790). Under väldigt jubel, som i nödfall åvägabragtes medels gyllene skäl. VL 1908, nr 161, s. 7. särsk.
α') (†) i uttr. en gyllene hand, om (hand som ger) mutor; jfr förgyllda händer (se FÖRGYLLA 1 a). RelCur. 138 (1682).
β') i uttr. bygga gyllene bryggor åt en (flyende) fiende o. d., se BRYGGA, sbst.1 3 a. Jfr: För biskop Knut .. lades .. en gyllene brygga öfver till upprorspartiet. Schück i 3SAH 26: 189 (1914).
2) (i vitter stil) i överförd anv.: härlig, glänsande, utomordentlig, av synnerligen stort värde; äv.: lycklig o. d. Den Gyldene freden. RARP 1: 42 (1627) [jfr lat. pax aurea]. De gyllende orden: Pater Patriæ. Tessin Bref 1: 273 (1753) [jfr lat. verba aurea o. d.]. Vaggande tyst sin själ i kärlekens gyllene drömmar. Stagnelius (SVS) 3: 109 (c. 1817). I hennes tjusta hjärna / Sig gyllne syner korsa. Bååth GrStig. 35 (1889). — särsk.
a) om tid; särsk.
α) [jfr lat. aurea ætas] i uttr. gyllene ålder, gyllene tid o. d., om särskilt lycklig ålder l. tid i ett folks (l. en persons) liv, guldålder; numera sällan användt i den urspr. bet. av ”guldålder” (ss. beteckning för den äldsta, lyckliga perioden i människosläktets liv l. ss. litteraturhistorisk term) utan vanl. i mer l. mindre överförd bet. VocLib. adj. (c. 1580). En Gyllende Tijd / i Werlden tå war / när man aff Falskheet ey sporde. Wivallius Dikt. 101 (c. 1637). Gyllene åldren (i Roms litteratur) varade från andra Puniska kriget till Augusti död. Norrmann Eschenburg 1: 313 (1817). Perikles' tid framstår i Greklands historia som en gyllene tidsålder. Grimberg VärldH 2: 420 (1927). — jfr (†): Sin djupa vördnad för Roms gyllne (dvs. till guldåldern hörande) författare. Böttiger i SAH 39: 162 (1864).
β) [fsv. gyllene ar] i uttr. gyllene år o. d., om jubelår hos (judarna l.) katolikerna; äv. i allmännare anv. om välsignelserikt l. i ngt avseende utomordentligt år. Nw är thet retta gylden år. Ps. 1536, s. 62. Hagström Herdam. 1: 36 (1897).
b) i vissa andra uttr. (jfr a): gyllene medelvägen, förr äv. gyllene måttan o. d. [efter lat. aurea mediocritas, se Horatius Od. 2: 10] om sätt att handla o. d. varigm man undviker alla (farliga) ytterligheter. Adlerbeth HorOd. 69 (1817). Ahnfelt BevO 56 (1879). — gyllene regel. [jfr ä. t. gulden regul] om förträfflig och beprövad regel. AAAngermannus FörsprKyrkiost. C 5 b (1587). Almqvist Går an 129 (1839). Den gyllene regeln: / för litet till ett kan ej räcka till två. Heidenstam Vallf. 154 (1888). särsk.
α) [jfr t. die goldene regel, eng. the golden rule] (i fråga om ä. matematik) i best. form gyllene (proports)regeln o. d., namn på regeln för lösande av reguladetriproblem. Luth Astr. 4 a (1584). Stiernhielm Arch. H 1 b (1644). Celsius Arithm. 93 (1727). Dahlin MatVetH 91 (1875). Jfr: Then Gyllende Regle (är) .. wäl wärd .. således at kallas för then store nytto skuld som hon medh sigh haffuer. Aurelius Räkn. F 4 a (1633). Anm. I ä. sv. mat. litt. användes ofta det lat. uttr. regula aurea (äv. regula proportionum); jfr Dahlin MatVetH 66 o. Dahlbo MatHFinl. 180.
β) fys. ss. benämning på regeln att dragkraftens arbete alltid är lika med lastens arbete. Moll Fys. 1: 83 (1897). — gyllene snittet. [jfr t. goldener schnitt, lat. sectio aurea] mat. delningslinje l. delning varigm en storhet delas så att den mindre delen förhåller sig till den större som denna till det hela; särsk. boktr. i vidsträcktare anv., i fråga om sida med väl avvägda proportioner. Den s. k. gyllene snittets lag. Rydberg FilosFörel. 1: 334 (1876). Elge BoktrK 57 (1916). — gyllene tal. α) [av mlat. aureus numerus; jfr GYLLEN-TAL] (i sht i fackspr.) = GYLLEN-TAL. OPetri 4: 556 (c. 1535). Til thetta Åhret 1638. är Gyllende Talet 5. Alm. 1638, s. 3. Berlin Lsb. 412 (1852). β) [jfr gyllene regel α] (†) gm regula de tri vunnet tal, ”proportionstal”. Genlikstahlen eller the gyllende tahlen. Swedenborg Reg. 9 (1718). — gyllene åder. [jfr ä. t. güldene ader] (†) = GYLLEN-ÅDER. Serenius R 1 a (1734).
Ssgr (i allm. till 1): A: GYLLEN-ATLAS. (förr) atlas med invävd guldtråd. Forssell Hist. II. 1: 15 (i handl. fr. c. 1560). —
(1 b) -BLEK. (i vitter stil) blek med guldgul färgskiftning. Gyllenblek lönn. Vinterg. 1894, s. 20. Angered-Strandberg NVärld. 333 (1898). —
-BLOMMA, r. l. f. (†) i tyg invävd blomma av guldtråd l. guldfärgad tråd. Satin och tubin medh gyllen blomor. OxBr. 11: 688 (1637). Stiernman Com. 6: 520 (1718). —
(1 b) -BLOND. (i vitter stil) jfr -BRUN. Det .. gyllenblonda, af naturen krusiga håret. Bååth-Holmberg Sekl. 1: 10 (1897). Nordensvan KonstH 277 (1900). —
(1 b) -BRUN. (i sht i vitter stil) brun med guldgul l. guldglänsande färgskiftning. Dofverns gyllenbruna vatten. Lönnberg Skogsb. 184 (1881). Karlfeldt FlPom. 105 (1906). —
-DUK, se d. o. —
(1 b) -GROÖRT. (†)
1) örten Helianthemum Chamæcistus Mill., solvända; äv. kallad lille gyllengroört; jfr gyllen solblomma (se GYLLENE, adj. 1 b slutet). Franckenius Spec. B 3 b (1638). Juslenius 346 (1745).
2) örten Solidago virgaurea Lin., guldris. Franckenius Spec. F 1 a (1638). Serenius Kkkk 4 a (1757).
3) i uttr. hög gyllengroört, ss. namn på örten Senecio saracenicus Lin. Franckenius Spec. F 1 a (1638). —
-GRÄS. [jfr GYLLEN-GROÖRT 3] (†) örten Senecio saracenicus Lin. Rudbeck HortBot. 106 (1685). jfr TUSEN-GYLLENGRÄS. —
(jfr 1 b) -GUL. (i sht i vitter stil) gul ss. guld l. glänsande ss. guld. De ”gyllengula” (raps-)fälten. AGeijer (1846) i Solnedg. 3: 57. —
(1 b) -KLAR. (†) lysande med gyllne glans. Sij, Phœbus gyllend-klar, / Han hastar til sijn Wagn. Stiernhielm Fägn. 11 (1643, 1668). —
(1 b) -KLÖVERBLAD. [jfr sv. dial. (Uppl.) gyllene klöver, blad av blåsippa] (†) = -VÄPPLING. Franckenius Spec. E 4 b (1638; möjl. två ord). —
(1 b) -LACK, r. l. f. [jfr d. gyldenlak, t. goldlack] örten Cheiranthus Cheiri Lin., lackviol. Retzius FlVirg. 109 (1809). —
(1 b) -LAV. (†)
(1 b) -LJUS, adj. (i vitter stil) ljus med guldglans; äv. bildl. Tankar gyllenljusa. Forsslund Storg. 236 (1900). Den varma glansen från lindars och lönnars gyllenljusa kronor. Lidforss Kås. 2: 36 (1912). —
(1 b) -LOCKIG. (gyllen- 1825 osv. gyllne- 1824) (i vitter stil) med guldglänsande lockar. Nicander 1: 233 (1824). —
-LÄDER. [jfr ä. t. güldenleder] (i sht förr) (tunt, till tapet, överklädsel av stolar o. d. användt) läder med mönster i relief som förgyllts l. försilvrats l. belagts med färg. Imiterat gyllenläder. OxBr. 11: 690 (1637). När hon med Kammarpigan satt / Uti den stora saln, beklädd med gyllenläder. Lenngren (SVS) 2: 174 (1796).
(1 b) -MUN. [jfr -RÄNNA. Efterleden syftar möjl. på fåglarnas skrikande läte] (†) namn på fågeln Dryobates major Lin., större hackspett (o. fågeln Dryobates leuconotus Bechst., vitryggig hackspett). Linné MethAv. 46 (1731). —
(2) -REGEL(N). (gyllen- 1644. gyllene- 1644) (†) = gyllene regeln (se detta uttr. α under GYLLENE, adj. 2 b). Stiernhielm Arch. K 1 b (1644). —
-RÄNNA, f. l. r. [förleden ansluter sig möjl. till sv. dial. gylling, gröngöling. Efterleden är bildad av RÄNNA, v.]
2) (numera knappast br.) fågeln Picus viridis Lin., gröngöling. Nilsson Dagb. 72 (1816, 1879). Ericson Fågelkås. 1: 114 (1906). —
-SKILLERT. (förr) ”skillert” med invävd guldtråd. Forssell Hist. II. 1: 14 (i handl. fr. c. 1560). —
-SKINN. (förr) fint gyllenläder l. förgyllt, slätt skinn. 1 gl. Kamfoder af gyllenskin. BoupptSthm 4/6 1668. Äfven kan man använda fint gyllenskinn eller siden (till barnkängor). NJournD 1861, s. 78. —
-SKINNS-ORDEN, se B. —
-SKIR, n. (förr; jfr dock slutet) om visst med guldtråd invävt, tunt tyg; jfr SILVER-SKIR. VittAH 5: 149 (cit. fr. 1559). särsk. (i vitter stil, föga br.) bildl. I stillhet aftonrodnans sken / Sitt gyllenskir kring nejden breder. Qvanten LyrDikt. 140 (1853, 1859). —
-SLÄNG, sbst. (-slengh) [senare ssgsleden av okänt urspr.] (förr) visst slags med guldtråd invävt sidentyg? Forssell Hist. II. 1: 15 (i handl. fr. c. 1560). —
-STICKAD, p. adj. (†) broderad med guld(tråd); guldstickad. Gyllenstyckiade Kiortlar. Widekindi KrijgH 162 (1671). —
-STYCKE. (gyllen- 1548 osv. gyllene- 1538—1623) [fsv. gyllenstykke] (förr) tyg med invävd guldtråd, gyllenduk; äv.: stycke av gyllenduk. VarRerV 14 (1538). I Fruer ock Jungfrur skön, i Guld och Gyllen stycke. Stiernhielm Fägn. 93 (1643, 1668). En (bänkdyna) af ett rödt gyllenstycke under med röd damast. Fatab. 1907, s. 98 (efter handl. fr. 1546).
(2 b) -TAL. (gylle- 1643. gyllen- 1741 osv. gyllene- 1651—1747) [liksom ä. t. güldenzahl, t. die goldene zahl, eng. golden number, av mlat. aureus numerus, så kallat på grund av dess stora betydelse] (i sht i fackspr.) tal som angiver ett visst års ordningsnummer i måncykeln (nittonårscykeln). Eichstad Alm. 1643, s. 2. ArkMat. VII. 23: 3 (1912). —
(1) -TALLET, sbst. (-tallet 1640. -tolät 1637) [jfr ä. d. tal(l)et; av okänt urspr. Knappast av hebr. ṭallī·þ, judarnas böneschal (fr. taled)] (†) om ett visst med guldtråd invävt sidentyg. OxBr. 11: 688 (1637). Därs. 732 (1640). —
-TRÅD. (i vitter stil, arkaiserande) guldtråd. Strindberg Gill. 32 (1880). Lybeck Dikt. 1: 161 (1890). —
(1 b) -TRÄD. (gyllen- 1756—1764. gyllene- 1756) [jfr holl. guldenboom, t. goldenbaum (ä. t. gülden-)] (†) trädet Liquidambar styraciflua Lin. Kalm Resa 2: 203 (1756). Därs. 3: 102 (1761). —
-TUBIN, äv. -TOBIN. (förr) visst slags med guldtråd invävt sidentyg. GR 21: 53 (1550). 2 st. Myssor af gyllentubijn. BoupptSthm 27/6 1672. —
-TYG. (i sht förr) gyllenduk; äv. (i vitter stil) allmännare: guldglänsande tyg. HSH 31: 65 (1661). Hon såg sin kärlek framför sig, och den var lik ett stort stycke skimrande gyllentyg. Lagerlöf KristLeg. 207 (1904). —
-VATTEN. (gyllen- 1697—1737. gyllene- 1590—1675) [jfr d. gyldenvand, ä. t. güldenwasser] (†)
2) till 2, om förträffligt läkemedel i flytande form. Itt herrligt Gyllene-watn, Watsiuka att fördrifwa. Lindh Huuszapot. 207 (1675). Roberg Beynon 45 (1697). —
(1 b) -VÄPPLING. (†) örten Anemone Hepatica Lin., blåsippa; jfr -KLÖVERBLAD. Franckenius Spec. C 1 a (1638). Juslenius 312 (1745). —
(2) -ÅDER. (gyllen- c. 1720 osv. gyllene- 1732) [jfr gyllene åder (se GYLLENE, adj. 2 b). Åkomman ansågs förr vara befordrande för hälsan] (numera knappast br.) hemorrojder; särsk. (förr) i uttr. blind(a) gyllenåder(n), blinda gyllenådror, öppen (öppna) gyllenåder(n), öppna gyllenådror (äv. kallad egentlig gyllenåder), slutna (dvs. icke blödande) resp. öppna (dvs. blödande) hemorrojder; förr äv. om själva blodådrorna l. om blodflytningen. (Han måste) af en stark gyllenåder sätta lifvet till. Kurck Lefn. 204 (1705). Svulna gyllenådrar. Hoorn Jordg. 2: 147 (1723). I fjol höstas plågade öpna Gyllen-ådren henne så, at all styrkan tycktes vilja småningom försvinna. VetAH 1757, s. 137. Östergren (1926). —
(2) -ÅLDER. (gyllen- 1761. gyll(e)ne- 1784—1826) [jfr gyllene ålder (se GYLLENE, adj. 2 a α)] (†) guldålder. Bergklint Vitt. 133 (1761). Valerius 2: 176 (1826). —
1) om ungdomsår. Ett Ädelt Sinne Iu åt Astrildz griller ler, / Åkk sina Gyllen-år mäd kysker öfning pryder. LejonkDr. 141 (1688).
(2) -ÄGG. [jfr ä. d. gylden æg] (förr) ett slags läkemedel som användes ss. motgift. Berchelt PestOrs. C 2 b (1589). —
(1 b l. 2) -ÖRT. (†) namn på olika örter. Feberdropparne tagas höst- och vintertid uti Thé af Jordkronor Gyllenört, Rölleka .. kokadt. Haartman Sjukd. 191 (1765).
1) i uttr. Ölands gyllenört, ss. namn på örten Helianthemum œlandicum (Lin.) DC. Rudbeck HortBot. 30 (1685).
2) örten Ledum palustre Lin., skvattram. (Lat.) Cistus Ledon. (sv.) Gyllenört. Rudbeck HortBot. 30 (1685).
3) [jfr det förr använda nylat. namnet aurea på örten; jfr ARUN] växtsläktet Erythræa Rich., särsk. arten Erythræa centaurium Pers.; jfr TUSEN-GYLLENÖRT. Lilja SkFl. 124 (1870). Lindgren Läkem. (1902). —
-GUD. (†) avgud av guld. Quinnor sköta them gyllenegudhomen, silffuergudhomen och trägudhomen. Bar. 6: 29 (Bib. 1541; i annat exemplar: gullgudhomen). —
-LOCKIG, -REGEL, se A. —
-SKINNS-ORDEN1003~20, äv. GYLLEN-SKINNS-ORDEN300~20. (gyllen- 1908. gyllene- 1746—1896) (mindre br.) gyllene skinnets orden (se GYLLENE, adj. 1 a). Uggla Herald. 133 (1746). Heidenstam Svensk. 1: 308 (1908). —
-STYCKE, -TAL, -TRÄD, -VATTEN, -ÅDER, -ÅLDER, se A.
Spoiler title
Spoiler content