BLOTTA, v.4 -ade; o. BLOTTAS, v. dep. -ades. vbalsbst. -ANDE. Anm. I en del af de nedan anf. språkprofven (se särsk. I 2) är möjl. blotta endast en skrifform för blota.
(†)
I. BLOTTA.
1) [jfr motsv. anv. i ä. d.] svärja, utfara i förbannelser; jfr BLOTA I 3. (De) som sich mottvilleligen anthenn med blottande, svärende eller Gudz förtörnende sich udi någen motte otillbörligen ahnstelthe (dvs. betedde). G. I:s reg. 27: 281 (1557). Hwilket när Boris förnam, begynte han .. at dundra, swäria och blotta, och fordrade Krijgzfolcket vp öfwer hela landet til Muskow. Petreius Ber. om Muskow C 1 b (1608; i annan uppl. från samma år: blota). Then låtes wara förmäst och then bäste hanen i korgen, som werste ordesättet til at swäria, medh blottande och bannande, vpfinna kan. L. Laurentii Nyåhrspr. E 1 a (1618). — tr.: (häda gm att) i svordom använda. Obetenckte Dårar, som .. Icke kunna tala itt ord, tw eller try, medmindre the skola blotta Gudz H(eliga) Nampn. L. Paulinus Gothus Rat. bene viv. 106 (1633).
2) [anv. beror väl på sammanblandning med BLOTA] offra; jfr BLOTA I 2. Rumet ther Götherna blottadhe Affgudhomen. Schroderus J. M. cr. 11 (1620; i marg.). (Snorre) säger att Oden war en märkelig Blotmand, det är han blottade och offrade Folk och Fä till Afgudarne. Rudbeck Atl. 1: 569 (1679). Här (i templet) blottade Arngrim, och bad. Mörk Ad. 2: 154 (1744).
