SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1916  
BLOTTA, v.4 -ade; o. BLOTTAS, v. dep. -ades. vbalsbst. -ANDE. Anm. I en del af de nedan anf. språkprofven (se särsk. I 2) är möjl. blotta endast en skrifform för blota.
Etymologi
[sv. dial. blotta, förbanna (Närke, Djurklou Ner. folkspr. 15 (1860)), blöttes, knota (Norrl., Ihre Dial.-lex. (1766; under blotas)); jfr förblotta sej, förbanna sig (Skåne, Rietz); jfr ä. d. blotte. Ordet är möjl. en iterativbildning på -t till BLOTA. Se vidare J. Sahlgren i Fr. filol. fören. i Lund 4: 147 (1915)]
(†)
I. BLOTTA.
1) [jfr motsv. anv. i ä. d.] svärja, utfara i förbannelser; jfr BLOTA I 3. (De) som sich mottvilleligen anthenn med blottande, svärende eller Gudz förtörnende sich udi någen motte otillbörligen ahnstelthe (dvs. betedde). G. I:s reg. 27: 281 (1557). Hwilket när Boris förnam, begynte han .. at dundra, swäria och blotta, och fordrade Krijgzfolcket vp öfwer hela landet til Muskow. Petreius Ber. om Muskow C 1 b (1608; i annan uppl. från samma år: blota). Then låtes wara förmäst och then bäste hanen i korgen, som werste ordesättet til at swäria, medh blottande och bannande, vpfinna kan. L. Laurentii Nyåhrspr. E 1 a (1618). — tr.: (häda gm att) i svordom använda. Obetenckte Dårar, som .. Icke kunna tala itt ord, tw eller try, medmindre the skola blotta Gudz H(eliga) Nampn. L. Paulinus Gothus Rat. bene viv. 106 (1633).
2) [anv. beror väl på sammanblandning med BLOTA] offra; jfr BLOTA I 2. Rumet ther Götherna blottadhe Affgudhomen. Schroderus J. M. cr. 11 (1620; i marg.). (Snorre) säger att Oden war en märkelig Blotmand, det är han blottade och offrade Folk och Fä till Afgudarne. Rudbeck Atl. 1: 569 (1679). Här (i templet) blottade Arngrim, och bad. Mörk Ad. 2: 154 (1744).
II. BLOTTAS. [beträffande den deponentiala formen jfr BANNAS, VÄSNAS] = I 1. När han så hade svoret och blottas. Hyltén-Cavallius Vär. 1: 154 (i cit. fr. 1600-talets början).
Ssg: (I 2) BLOTT-HUS. (†) jfr BLOT-HUS. J. T. Bureus (c. 1625) hos Lindroth Bureus 245.
Spoiler title
Spoiler content