publicerad: 1916
BLYG bly4g, adj. -are. adv. -T.
Ordformer
Etymologi
[fsv. bliugher, blygher, motsv. ä. d. blu(g), d. bly, nor. dial. bljug, blug, blyg, nyisl. bljúgr, äfvensom fht. blūgo, adv., blygt, mht. blūc, bliuc, blyg, rädd, tveksam, t. dial. blūg, plūg, blaug, slapp, svag, ömtålig, späd, blyg, rädd (jfr Staub o. Tobler Schweiz. idiot. 5: 39, Fischer Schwäb. wb. 1: 1183). Ordet torde urspr. hafva betydt ”mjuk”, ”blöt” o. utgå från en rot bhlu, bhleu, bhlou, hvilken med annan stamkonsonant föreligger i BLÖT samt, med samma bet.-öfvergång som i blyg, i BLÖD]
1) [jfr motsv. anv. i fsv., d., nor. dial., nyisl., fht., mht. o. t. dial.] som hyser rädsla för l. motvilja emot att draga uppmärksamheten på sig l. framträda l. göra sina anspråk gällande, (öfverdrifvet) försynt l. undfallande; (alltför) tillbakadragen, skygg, timid, försagd, generad, förlägen; om utseende l. om känsla, handling o. d.: som vittnar om l. innebär l. beledsagas af blyghet i denna bem. Blyg som en (ung) flicka. Han är mycket blyg i flicksällskap. Han är inte (så) blyg af sig, han är oförsynt, påflugen. Blyg bön. Blygt hopp. Ett blygt ja. Var. rer. 60 (1538). Iagh ähr så blygh: / iagh kan icke resa ord för migh (dvs. svara för mig). Asteropherus 58 (1609). Han weet wähl ställa sig i sällskap, hwarest man eij bör wara för blyger. J. Cederhielm (1707) i Karol. krig. dagb. 6: 13. Alla vi älskade ju den blyge, som gömde sitt värde. Tegnér 2: 483 (1827; i ett grafkväde). En glans af blyg purpur lade sig öfver hennes kinder. Almqvist De dödas sag. 82 (1845). Skall din blyga längtan gäckas ..? Rydberg Dikt. 2: 9 (1891). Hon är nu inte mer barnsligt blyg, utan säger vad hon vill utan att låta sig förvirras. Lagerlöf Dunungen 106 (1914). i bild. Re'n på qvällens dunkla himmel / Titta fram små blyga stjernor. Wennerberg 2: 96 (1848, 1882). — jfr BOND-, BUSKA-, FOLK-, O-BLYG m. fl. — särsk.
a) i ordspr. o. ordspråksliknande talesätt. [jfr d. blusel er fattig mans skade, holl. den behoeftige is de schaamte onnut, t. schüchtern bleibt nüchtern, blödigkeit ist den armen wenig nütz, eng. bashfulness is an enemy to poverty] Then som tiggia wil, han kommer icke widh wara blyger. L. Petri Luther Nattv. F 5 a (1558). Tiggiaren får intet wara blyger. Grubb 802 (1665). Fattigh man får intet wara blyger. Dens. 207. Blyg tiggiare swälter offta. Dens. 50; jfr Rhodin Ordspr. 7 (1807). Blyg hund blir sällan fet. Sv. ordspråksb. 7 (1865) [jfr d. bly hund bliver sjælden fed]. Den blyge har värst. Granlund Ordspr. (c. 1880). — Then blyger är tiänar inthet til hofwa. Lex. Linc. (1640; under pudor); jfr Grubb 50 (1665) o. Rhodin Ordspr. 7 (1807) [jfr ä. d. blu duer intet til hove, äfvensom lat. malus est minister regii imperii pudor (Seneca)]. — Blygdt Barn rodnar snart. Grubb 50 (1665) [jfr lat. rubet verecundia passim].
b) i förb. blyg för ngn, skygg l. försagd (osv.) inför ngn l. i ngns närvaro, blyg för ngt, äfv. att göra ngt, som blyges l. generar sig l. drar sig för (att göra) ngt. Barn äro vanligen blyga för främmande personer. Alle lefwande som löpa, kräla, flyga / .. Dhe blanda sigh ihoop, fritt och för ingen blyga. Skogekiär Bärgbo Ven. 51 (1680); jfr 2. (Tschuktscherna) äro ej blyga att lägga tunga lass på sina hundar. Nordenskiöld Vega 1: 499 (1880). De voro liksom blyga för hvarandra. Strindberg Giftas 2: 11 (1886; om en man o. en kvinna). (Gudmund) hade alltid varit blyg för att visa sina verk. Rydberg Vap. 130 (1891).
2) [jfr motsv. anv. i d.] som skyggt undviker allt ohöfviskt o. anstötligt, sedesam; i sht om kvinna l. yngling; äfv. (i högre, i sht vitter stil) närmande sig bet.: oskyldig, ren; om sakligt sbst.: som vittnar om l. innebär blyghet i denna bem.; jfr BLYGSAM 2. Helsingius E 8 a (1587). At (barnmorskan) .. förstår, huru desse (kvinnliga) Lemmar äro sammanfogade, är mycket högre at achta, än om några blyga sig emot et så wälmeent Werck skulle stöta. Hoorn Välöfv. jordg. 1: 19 (1697). Hon var klädd i kamrock och spelade blyg. Strindberg Giftas 2: 53 (1886). Innehållet (i soldatens visor) är .. (ofta) erotiskt och då sannerligen ej alltid af det blygare .. slaget. Quennerstedt Ind. sold. 51 (1887). Han var from som ett lamm och blyg som en nunna. A. Quennerstedt i SDS 1904, nr 2, s. 3. — jfr GOSSE-, JUNGFRU-, O-, ÄLSKOGS-BLYG. — Anm. Jfr anm. under BLYGSAM 2.
Ssgr: A: (1, 2) BLYG-AKTIG. (†) blyg; sedesam, höfvisk. Om tijn dotter icke är blyghachtigh, så hålt henne hardt. Syr. 42: 11 (Bib. 1541). Om nödhen så fordrar at en skamligh Lem nämpnas skal, tå bör man medh blyghachtigh omsweffning (dvs. omskrifning) then beteckna. Hambræus Erasmus C 4 b (1620). Växiö domk. akt. 1663, nr 463. —
-AKTIGHET. (†) Ath qwinnonar prydha sigh j höffuelighom (dvs. höfvisk) clädhebonat, medh blyghactugheet, och kyskheet. 1 Tim. 2: 9 (NT 1526). L. Petri Luther Nattv. F 5 a (1558). —
(1, 2) -FÄRDIG. [efter d. blufærdig; jfr HÖGFÄRDIG] (†) sedesam, ärbar. Een blygferdig Jungfru. Spegel Guds verk 116 (1685). —
(1, 2) -LÅTEN. [jfr NED-, TYST-LÅTEN] (†) = -AKTIG. J förtijdhen wore qwinfolcket .. blyglåtne. E. Erici Glaserus F 4 a (1610). Växiö domk. akt. 1707, nr 431. —
(1, 2) -LÅTIG. [fsv. blyghlatogher; jfr äfv. fsv. blyghlat, n. pl.] (†) = -AKTIG. Om tijn dotter icke wil wara blyglåtigh, så wachta henne wel. L. Petri Sir. 26: 13 (1561). Schroderus Comenius 830 (1639). —
(2) -TUKTIGT, adv. (†) blygt o. tuktigt, i tukt o. ära. Ther ächta makar sig blygtuchtigt sammanpara. Kolmodin Qv.-sp. 1: 662 (1732). —
(1) -ÖDMJUKT, adv. (†) med blyg ödmjukhet. Then himla skänck (bör) blyg-ödmiukt tagas opp. Kolmodin Qv.-sp. 1: 20 (1732).
B: (1) BLYGT-FÖRNÄM. (tillfällig poet. bildning) blygt förnäm, blyg o. förnäm (på samma gång). Blygtförnäm och skygg var din gång. Fröding Stänk 135 (1896).
Spoiler title
Spoiler content