publicerad: 1916
BLYGSAMHET bly3gsam~he2t (bly`gsamhet Weste), r. l. f.; best. -en.
egenskap(en) l. förhållande(t) att vara blygsam. — jfr OBLYGSAMHET.
1) (†) till BLYGSAM 1: blyghet, blygsel. Helsingius E 8 a (1587). En Yngling, som aff Blyghsamheet ronnade. Schroderus Albertinus 1: 81 (1638). Nu nödgas iag fast med ängzlan och blygsamhet bekänna, at (osv.). Växiö domk. akt. 1731, nr 119. Otidig blygsamhet, mauvaise honte. Weste (1807). — i ordspr. Blygsamhet är ungdomens prydnad. Sv. ordspråksb. 7 (1865) [jfr ä. d. blysel er de gamle en skam og de unge en ære, nor. landsm. blygsla er ungdoms pryda]. Utan blygsamhet ingen heder. Sv. ordspråksb. 91 (1865) [jfr holl. daar geene schaamte is, is geene eer, t. wo keyn scham, da ist keyn ehr, fr. où il n'y a point de honte, il n'est aucune bonne vertue, lat. virtutum florem perdis perdendo ruborem]; jfr 2, 3.
2) till BLYGSAM 2: sedesamhet, höfviskhet, anständighetskänsla, ärbarhet. Falsk l. tillgjord blygsamhet (jfr 3). Såra ngns blygsamhet. Ruths förehaffuande .. (skulle) icke wel komma öffuereens .. medh tuchtigha quinnors blyghsamheet. Gl. t. Rut 3: 7 (Bib. 1618). Qvinnorna höllo sin blygsamhet fal. Ritterberg Sallustius 19 (1832). Blygsamhet är dygdens väktare. Granlund Ordspr. (c. 1880) [jfr d. blufærdighed bevarer tugt]; jfr 1. Wretlind Kv. släktlif 1 (1891, 1904). — Anm. I motsats till BLYGSAM i motsv. anv. är blygsamhet i denna bet. ännu fullt br., i sht i vissa förb.
3) till BLYGSAM 3: anspråkslöshet, försynthet, modesti. Falsk blygsamhet (jfr 2), öfverdrifven l. omotiverad anspråkslöshet; äfv.: låtsad, tillgjord anspråkslöshet. (Man bör, då man skrifver bref) medh försyn och blygsamheet (bedja) om gunst och wenskap. A. J. Gothus Thes. ep. 1: 10 (1619). Eder blygsamhet .. hindrar Eder ifrån at trängia Eder fram. Höpken 1: 212 (1764). Hos hvilken kvinna har man .. funnit en sådan öfverlägsenhet förenad med en så rörande blygsamhet? C. G. v. Brinkman (1824) hos Wrangel Brinkman o. Tegnér 76 (med syftning på friherrinnan M. v. Schwerin). NDA 1912, nr 344, s. 2. — [jfr uttr. min ringhet, min obetydlighet] (skämts., tillfällig anv.) i förb. min blygsamhet, jag. Engström Åt Häckl. 108 (1913).
Ssgr: (2) BLYGSAMHETS-KÄNSLA. —
-SKÄL. särsk. till 2. Af blygsamhetsskäl bestods intet ljus vid sänggången. Strindberg Hems. 19 (1887).
Spoiler title
Spoiler content