SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1917  
BLÅIG, adj.
Etymologi
[till BLÅ; med afs. på bildningen jfr BLACKIG, BLÖDIG samt holl. blauwig, eng. bluish]
(†) blåaktig. Den blåiga blicken. V. F. Palmblad i Phosph. 1812, s. 21. Molnens blåiga andar. Almqvist Törnr. b. 1: 153 (1839). — bildl. (Det) i blåiga minnen töckenomdarrade Sverige. Almqvist Herm. 186 (1833).
Spoiler title
Spoiler content