SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1917  
BLÅSUT blåsɯ4t, sällan blås~ɯ4t, n.
Etymologi
[urspr. imper. af BLÅSA UT (6); jfr Hjelmqvist Imperat. substantivbildn. 78 (1913)]
1) (föga br.) rast, hvila. Jag (tog) mig en stunds blås-ut, hvarunder drefvet kom rätt åt mig. Schröder Minn. fr. skog. 67 (1888).
2) blåsigt l. för blåst öppet ställe. Jag kom helbregda till .. Sandhamn, det ohyggligaste Blåsut på hela jordklotet. Sehlstedt 2: 228 (1862). Ett stort, gammalt blåsut till manbyggnad. Lagerlöf Herrg. 28 (1899).
Spoiler title
Spoiler content