SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1917  
BLÄRA blä3ra2 l. 3-, r. l. f.; best. -an; pl. -or.
Etymologi
[sv. dial. blära (Västergötl., Smål., Hall., Skåne o. Blekinge), blär (Estl.), blåsa; jfr d. blære. Ordet är identiskt med BLÄDDRA, sbst., ä. blädra, hvars -d i vissa dial. försvunnit]
benämning på vissa nejlikväxter med uppblåst, blåsformigt blomfoder.
1) [jfr motsv. anv. i sv. dial.] växten Silene inflata Smith, tarald, smällglim, blåsnejlika (se d. o. 2); jfr PUNGAR, ÄGGLING. Cucubalus (dvs. Silene) .. kallades (vid Kristianstad) Bläror. Linné Sk. 398 (1751). Post Ogräsv. 103 (1891).
2) växt af släktet Melandrium Roehl, blåsnejlika (se d. o. 1). Fries Bot. utfl. 3: 230 (1864; ”i f(o)lkspr(åket)). Normalfört. ö. sv. växtn. 29 (1894). — jfr HVIT-, KLINT-, KLÄTT-, RÖD-, SKOGS-, ÄNGS-BLÄRA m. fl.
Spoiler title
Spoiler content