publicerad: 1917
BLÄS blä4s, i bet. 1 o. 3 r. l. m., ngn gg n. (Stuxberg (o. Floderus) Djurv. 2: 342 (1902)), i bet. 2 m. l. r.; best. -en; pl. -ar.
Ordformer
(bläs Linné Meth. avium 32 (1731: Bläsand), Möller (1745; under pelote) osv. bles Broman Helsingb. 157 (c. 1740: Blesänder), SDS 1896, nr 38, s. 2 (: blesbock). bläss A. Hummerhielm (1707) i Karol. krig. dagb. 10: 81, Florman Häst. känned. 76 (1794))
Etymologi
[jfr nor. dial. bles, mnt. bles, holl. bles, t. bläs, eng. blaze, äfvensom sv. dial. bliss (Skåne), d. blis, af urgerm. rot bles, afljudande blas, med bet. vara hvit, lysa, hvaraf svaga stadiet föreligger i BLOSS o. BLYS. Formen bläss kan bero på inflytande från sv. dial. bliss. Jfr BLÄSA, sbst.]
1) [jfr motsv. anv. i d., nor. dial., mnt., holl., t. o. eng.] (vanl. hvit, långsträckt) fläck i pannan (o. på nosen, ngn gg i bringan) på djur, i sht hästar o. nötkreatur; jfr BLÄSA, sbst. 1. 1 brun wrensk häst (dvs. hingst) medh bläss. A. Hummerhielm (1707) i Karol. krig. dagb. 10: 81. Gårdshunden med den hvita bläsen. Wetterbergh Fyra sign. 40 (1843). (Oxen) hade en hvit bläs i bringan. Palmær Eldbr. 147 (1848). Sothönan med sin hvita bläs. Kolthoff Djur. lif 221 (1899). — i öfverförd anv., om sot- l. färgfläckar i ansiktet på människor.
2) [jfr motsv. anv. i d., nor. dial., holl. o. t.] hanndjur, vanl. häst, med bläs i bet. 1; jfr BLÄSA, sbst. 2. Elgström (o. Ingelgren) 208 (c. 1805). En bläs, som var så kry, att han stegrade och fnyste. Heidenstam Karol. 2: 321 (1898). — särsk. i sg. best. närmande sig anv. som egennamn. Håll! jag vil stiga ut .. prro! bläsen. Envallsson Ind. camp. 27 (1784). Jag (skall) sadla bläsen. Mellin Nov. 1: 141 (1865). Åt skogs det bar med son och bläsen. Gellerstedt Fr. hemtr. 13 (1905).
3) (†) panna, ansikte; jfr BLÄSA, sbst. 3. Så sad' hon; sätter sed'n en svart Callot på hiessen, / Antar en Cantors hamn, rödfinnug uti blässen. Düben Boileau Pulp. 3 (1722).
Ssgr (till 1): BLÄS-AND. [motsv. nor. dial. blesand; jfr d. blisand, sothöna; namnet är föranledt af den ljusa fläcken på hannens panna o. hjässa] simfågeln Anas penelope Lin.; jfr BLÄSA, sbst. 2 b. Linné Meth. avium 32 (1731). Tjufand är hona till blesand. F. A. Burman (1794) i Norrl. saml. 92. —
-BOCK. [jfr d. blisbuk, holl. blesbok, t. blässbock; namnet är föranledt af djurets hvita bläs i pannan] antilopen Bubalis albifrons Sund. NF 2: 1273 (1878). —
-GÅS. [jfr t. blässgans, äfvensom d. blisgaas] simfågeln Anser albifrons Bechst. Nilsson Fauna II. 2: 268 (1834). Bläsgåsen, äfven kallad Fjellgås och Hvitpannad Gås. 1 Brehm 2: 507 (1875). —
-STJÄRN. (numera knappast br.) stjärnbläs. När en stjernfläck går något nedåt, i en spets, kallas den spetsstjern eller skjuten bläs, och om denna går ända ned på ryggen af näsan, kallas den blässtjern. Billing Hipp. 127 (1836).
Spoiler title
Spoiler content