SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1916  
BLOSS blos4, n.; best. -et; pl. =; pl. best. -en, hvard. äfv. (utom i sydligaste Sv.) -ena (Arnell Scott Sjöfr. 124 (1829)).
Ordformer
(bloss Joh. 18: 3 (NT 1526) osv. blåss Balck Musæus B 3 a (1596), Brummer Jagtlex. 39 (1789), Hildebrand Kyrkl. k. 142 (1875: brudblåss) m. fl. blos Nah. 2: 4 (Bib. 1541; eljest bloss), Schroderus Osiander 2: 432 (1635), Spegel Gl. (1712) m. fl. blås Lex. Linc. (1640; under fakel; eljest bloss), Hagen Penu gnom. 61 (1706, rimmande med förgås) m. fl. blådz Bullernæsius Lögn. 419 (1619); blåtz P. J. Angermannus Likpr. ö. Anna Trolle 2 (1620; i ssgn dygdeblåtz; Därs. äfv. blåsz). Skrifningarna med dz o. tz äro föranledda af felaktig association med ord som innehålla förb. ts, i mindre vårdadt spr. uttalad ss, t. ex. LÅTSA; jfr dubbelformerna klotskloss)
Etymologi
[fsv. blus(s), blos(s); jfr d. blus (best. blusset), holl. blos, rodnad, röd färg, samt det besläktade isl. blys; jfr äfv. BLOSSA, BLYS, BLYSA. Ordet anses vara bildadt till den ieur. roten bhel, skina, stråla, o. är väl urspr. ett på svagt rotstadium bildadt abstraktum med bet. sken, glans, hvarur bet. skinande kropp, fackla utvecklat sig. I bet. 2 torde ordet i ett flertal fall vara en sekundär bildning till BLOSSA]
1) [jfr motsv. anv. i fsv. o. dan. samt af isl. blys, feng. blysa] till belysning i det fria (ss. vid fiske, jakt m. m.), fordom äfv. inomhus, använd torr, kådig, stundom med tjära l. dyl. genomdränkt barrved, i allm. i form af en klufven sticka l. en bunt af stickor; äfv. om annat för liknande ändamål användt, fritt brinnande belysningsmedel; fackla.
a) i eg. anv. (Judas) kom .. medh lyktor och blosz. Joh. 18: 3 (NT 1526). Lille, med Pijlar och Blosz, och Boga bewäpnade Skytten .. / Astrild Fröjas Son. Stiernhielm Herc. 99 (1648, 1668). Hans May:t med Düring .. fingo två väg-visare, som med blåss i handen förde dem öfver Ungerska bergen. Nordberg C. XII 2: 469 (1740). At uplysa och pryda Vatican och S. Pehrs kyrka (vid Birgittas kanonisering), bestod .. (vadstenabrodern) Magnus 100. bloss (8. pund vax i hvartdera). Dalin Hist. 2: 501 (1750). Då man om natten ljustrar vid bloss. Nilsson Fauna 1: 426 (1820, 1847). Att på höst-nätterna skjuta fjärhanar (dvs. tjädertuppar) för bloss. Hyltén-Cavallius Vär. 2: 60 (1868). Bloss af torrved begagnades fordom allmänt i grufvor med stark naturlig luftvexling. Wetterdal Grufbr. 322 (1878). — om irrbloss (jfr 2 b). (Vid gränsen mellan byalagen), hvilkas råstenar skola blifvit flyttade, springer .. om nätterna med bloss .. en .. pålegast ... Han sigtar utåt linierna, skyndande från sten till sten. Rääf Ydre 1: 75 (1856). — jfr AFGRUNDS-, ARBETS-, BERGSMANS-, BRUD-, ELD-, FEST-, FETVEDS-, FISKAR(E)-, FURU-, GAS-, GRUF-, HALM-, JUL-, KRIST-, LJUSTER-, LYS-, LYSVEDS-, NÄFVER-, PÄRT-, STICK(E)-, TJÄRVEDS-, TORRVEDS-, TYR(E)-, TÄNDNINGS-, TÖR(E)-, UGNS-BLOSS m. fl.
b) mer l. mindre bildl. Euangelij brinnande blos, som iagh haffuer vptendt. P. Erici Musæus 1: 15 a (1582). Den ene skulle intet unna den andre, at ha en ärlig Man bland sine Förfäder liksom åter en annan torde högfärdas öfver et dylikt bloss i sit ättar-tal. Dalin Arg. 1: 237 (1733, 1754). Hoppets bloss försvinner. Lidner 1: 197 (1789). Snillets bloss. Gyllenborg Skaldek. 47 (1798). Tänd opp, förnuft, ditt bloss för verlden! Leopold 2: 20 (1799, 1815) [jfr fr. le flambeau de la raison]. Tänder striden sitt röda bloss. C. V. A. Strandberg 1: 27 (1842). (Klostret) S:t Gallen .. vardt ett i tidens mörker tändt bloss, som sken vida. Rydberg Varia 180 (1888). Sol, sol, i ekarna / tänd nu till balen höstens bloss! Karlfeldt Frid. lustg. 64 (1901). — särsk. [jfr lat. Phoebi fax om solen, fr. le flambeau du jour] om lysande himlakroppar. Then stoore Himmelens blosz. Muræus Arndt 4: 76 (1648; om sol o. måne). Then alla stiernors blosz och Solens lampa tänder. Spegel Återv. par. 5 (1711). Du bloss som skiftar årets tider! G. F. Gyllenborg Vitt. 1: 215 (1795; om solen). Tålamod kallades gossen. / .. och, som de nattliga blossen, / bleknadt hans anlete är. Tegnér 1: 307 (1806). — jfr HIMLA- l. HIMMELS-, KONST-, KÄRLEKS-, LUFT-, LÄRDOMS-, SEGER-, STJÄRN(E)-BLOSS m. fl.
2) [jfr motsv. anv. i d.] (föga br.) lågande l. blossande sken l. eld; jfr BLOSSA 1, 2. Isogæus Segerskiöld 1052 (c. 1700). Lumen facis. blåss. Juslenius 348 (1745). De stillastående bågarne liksom itändas ibland här och där, och gifva ifrån sig långa upåtgående strålar eller bloss. Wilcke Præs. i VetA 1778, s. 15 (om norrskenet). Jag ser blosset af facklorna. Thorild 1: 124 (1786). I bloss och rökmoln af kanoner / Slåss käckt de Upländske dragoner. Ingelman 214 (1843). Aftonrodnans gyllne bloss / vinka: Gunnar, kom till oss! Rydberg Vap. 5 (1891); jfr 1 b. — jfr GAST-, NORD-, NORR-, PENNING-BLOSS. — särsk.
a) mer l. mindre bildl. Skiönhets blås snart förgås. Hagen Penu gnom. 61 (1706). Vi tyckas raska; / Men hvad är vårt lif? Ett bloss! Bellman 3: 129 (1790); jfr 1 b.
b) om irrbloss (jfr 1 a slutet). En kväll var jag, tillika med flere andra karlar, ute och flottade .., och (vi) sågo då .. flera .. bloss på vattnet. .. De, som då blossa, äro dock icke troll, utan äro de menniskor, som blifvit dräpta på sjön. Wigström Folkdiktn. 2: 93 (1881).
3) [jfr motsv. anv. i d.] sjöt. om visst slags eldsignal; jfr BLOSS-ELD, NÖD-BLOSS samt BLOSSA 2 a. Så snart ångaren upptäckts ute i sjön, blossande efter lots, hade kuttern kryssat ut densamma till mötes, hvarefter den efter anrop seglat före och med bloss visat vägen. SD(L) 1904, nr 325, s. 5. — jfr MARIN-BLOSS.
4) drag ur en pipa, på en cigarr l. cigarrett; urspr. väl om det röda skenet från tobaken vid drag ur pipor m. m.; jfr BLOSSA 4, 5. (Magistern satt) vid sin pipa och .. drog långa, hvirflande bloss. C. F. Dahlgren 5: 37 (1832). (Han) drar ur sin cigarr ett väldigt bloss. Scholander 2: 195 (1867). Den gamle drog ett djupt bloss ur den sura pipan. LD 1907, nr 50, s. 3.
Ssgr (i allm. till 1): BLOSS-BÄRARE. jfr FACKEL-BÄRARE, -DRAGARE. Lex. Linc. (1640). Lussibruden har i Västergötland företrädts af blossbärare. N. E. Hammarstedt i Meddel. fr. Nord. mus. 1898, s. 32.
(3; jfr BLOSSA 2 a) -ELD. Lotsfartyg .. skola .. utställa blosseld eller eldar med små mellanskof, hvilka aldrig få öfverstiga 15 minuter. FFS 1880, nr 12, s. 4.
-HÅLLARE, i bet. 1 m., i bet. 2 r. l. m.
1) (i bygdemålsfärgadt spr. i vissa delar af Sv.) blossbärare; särsk. blossbärande marskalk vid bröllop. Lex. Linc. (1640; under tedifer). Hof Dial. vestrog. 91 (1772). Sundblad Sed. o. br. 231 (1881, 1888).
2) långt med hylsa försedt skaft, afsedt att uppbära o. fasthålla bloss. Dijkman Ant. eccl. 98 (1703). Dybeck Runa 1844, s. 78. (Bland saker tillhöriga kyrkan finnas) Blosshållare, som varit begagnade vid bröllopståg. P. A. Säve i Ant. tidskr. 2: 153 (1862).
-JAKT. Blossjagten afser .. att med tillhjelp af ett starkt lysande tjärvedsbloss under nattens mörker leta rätt på och nedskjuta de tjädrar, hvilka man på aftonen .. hört slå upp i någon närbelägen dunge. Tidn. f. idr. 1883, s. 13.
-RING. ring att fasthålla blosset vid skaftet. Jernk. annal. 1833, s. 599.
-STAF. jfr -HÅLLARE 2. Hildebrand Medelt. 3: 552 (1901).
-STAKE. [jfr ä. d. blusstage, ljusstake] (†) stake för bloss (l. större ljus), ljusstake. L. Petri Kyrkost. 35 a (1566). RA 3: 95 (1593). i bild. Twå bloss stakar ståndandes för iorderikes gudh. Upp. 11: 4 (NT 1526).
-STICKA. Hallström Döda fallet 49 (1902).
-STÄLLNING. järnställning afsedd att uppbära bloss vid fiske o. d., brandjärn. Ekman Norrl. jakt 388 (1910).
-VED. tyre l. torr kådig barrved i allm. (till bloss l. tändved). Bergsl. 54 (1790). En liten hjertstocksmila med klufven blossved i midten. Jernk. annal. 1882, s. 462.
-VIRKE. Bergv. 4: 597 (1822).
Spoiler title
Spoiler content