BOFFA bωf3a2, sällan -o-, v. -ade. vbalsbst. -ANDE.
Etymologi
[trol., liksom t. ex. t. wauen o. lat. baubari, skälla, af onomatopoetiskt ursprung; jfr eng. dial. buff, v., skälla sakta; jfr BUFF, interj., o. BUFFA, v.]
(föga br.) skälla med doft, korthugget skall; om jakthundar. Det hördes tydligt, att hundarne voro nära djuret, då Sköna bokstafligen illtjöt, och Pojken boffade så mycket han orkade. Kolthoff Minnen 27 (1897). Vi .. veta af .. (taxens) boffande, att han är fienden inpå lifvet. A. Klinckowström i Sv. kennelkl. tidskr. 1903, s. 94.
