BOFALLEN bω3~fal2en, p. adj.; -fallet; -fallne, -fallna.
Ordformer
(bogfallen Leinberg)
Etymologi
[sannol. bildadt af BOFÄLLIGmed anslutning till FÖRFALLEN o. d. Med afs. på formen bog- jfr BOFÄLLIG,etym. afd.]
(föga br.) bofällig. (Staden) ser hel gammal och bofallen ut. Björnståhl Resa 1: 175(1771). Bofallna hus. Rydqvist Resa 4(1838). — bildl., om människa; jfr BOFÄLLIG 2. Den måste visst vara både starrblind och bogfallen, som intet på flere sätt kan mota et så lamt hugg. Leinberg Skolv. 3: 287(1755). Far är ej så bofallen, att han ej kan hålla ut hundratalet fullt, om vår Herre vill. Topelius Fält. 2: 397(1855, 1856).
