[fsv. bova, af mnt. boven, afl. af bove (se BOF); jfr nt. horen un bowen, mnl. boeven, t. huren und buben]
(†) i förb. med verbet hora: bedrifva otukt, föra ett liderligt lefverne; jfr BOF 2. Petreius Beskr. 1: 32(1614). The late Munkarna giorde fast bättre, at the läto bruka sigh i Krijgh emot Turken, än at the skulle liggia och slämma (dvs. rumla), hoora och bofwa i sijne Closter. Schroderus Osiander 1: 775(1635). (I städerna) Dher man kötzens lust och slika / Laster öfvar, utan sky; / Fråssa, dricka, hora, bofva. Österling Lärops. 46(1724). Weise Narrar 1: 300(1769).
