publicerad: 1918
BOF bω4v, förr äfv. BOFVE, m.||(ig.); best. bofven; pl. bofvar ((†) -er L. Paulinus Gothus Mon. pac. 57 (1628: Spitzbofwer), J. Stålhammar (1705) i Karol. krig. dagb. 7: 97).
Ordformer
(bofve 1 Sam. 20: 30 (Bib. 1541: bowe), Dähnert (1784). bwbff Svart G. I 104 (1561). buff Bidr. t. Åbo hist. I. 7: 12 (1635: spitz buff). bof Messenius Disa 24 (1611) osv.; bofver Carl IX Rimchr. 69 (c. 1600), Boding Mick. Illp. 27 (1741). bogh Ekenäs domb. 1: 208 (1656); bogen (best.) Växiö domk. arkiv 1666, s. 203; bogar (pl.) Hyltén-Cavallius Vär. 2: 377 (efter handl. fr. 1611))
Etymologi
[fsv. bove, liksom ä. d. bove, isl. bófi (ss. öknamn), af mnt. bove, nt. bowe, bofe, boge, boof, motsv. holl. boeve, boef o. t. bube, gosse, tjänare, bof. Urspr. föreligger trol. ett från barnspråket hämtadt smekord. Formen bwbff utgår från t. bub(e). Formen bofver beror på anslutning till de pejorativa formerna skalker, skälmer, spjufver o. d.; jfr DANKER. Med afs. på formen bogh(e) jfr öfvergången af intervokaliskt w till g i nt. boge samt i andra lånord, ss. NOGA af mnt. nouwe, LAGER(BÄR) af lat. laurus; jfr BOFVEN, adv.1, o. BOGEN, adv.]
1) [jfr motsv. anv. i fsv., ä. d., mnt., holl. o. t.] samvetslös o. illasinnad människa, person som har begått ngn (gröfre) förbrytelse l. anses vara i stånd att begå en sådan, skurk, missdådare, förbrytare, bandit, usling; förr äfv. i allmännare anv.: lymmel, kanalje, skälm, slyngel. Tu skalk och bowe. 1 Sam. 20: 30 (Bib. 1541; Luther: bube). See huilken sielffworugh (dvs. själfsvåldig) Boffuer är thenne? Han sitter och rijder och låter sin gambla Fader gåå effter. Balck Esop. 232 (1603). Skalkar och Boffuar skole igenom straffet affskräckias ifrån theras ondska. Schroderus Waldt 42 (1616). Sin Kung kan blott en bof bedraga. Lidner 1: 297 (1788). Att .. (C. J. L. Almqvist) skulle sluta rent af som skurk, ja som bof af prima sorten, hade jag dock ej väntat. Atterbom (1851) i En bok om Östergötl. 315. Ljuga, stjäla, bedraga och göra allt annat sådant, som af gamla födda bofvar skattas högt och dyrt. Nordström Landsortsbohème 186 (1911). Vid första ryska gränsbevakning mottogs .. (den oskyldigt anhållne svenske kyrkoherden) af 14 ryssar, af hvilka han behandlades som en sannskyldig bof. SDS 1917, nr 28, s. 5. — jfr SPETS-, STRÅT-, ÄRKE-BOF m. fl. — särsk.
a) [jfr nt. loose bowen, t. arge, böse, verzweifelte, lose buben] (†) i förb. arg, förtviflad, lös bof, ärkebof. Mong skalk och argh bowe .. gick frij. L. Petri 1 Post. P 5 b (1555). (Af Nils Stures död) togh en arg förtwiffladt bwbff tillfelle att göra ett skadeligit vproer her i landet. Svart G. I 104 (1561). Någre löse boffuer: ssåsom (dvs. som) meere achte en ringe eghennytte, än ähre och redeligheet. J. Persson (c. 1563) i HSH 3: 81. Några arga bofvar. Lagerbring 1 Hist. 4: 117 (1783).
b) [jfr t. ein bube in der haut sein] (†) i uttr. hafva en bof under tröjan o. d., icke vara hederlig l. pålitlig, vara en skurk l. skälm. Gudh giffue, att denne myntemästaren icke haffuer nogen boff under tröian. G. Oxenstierna (1627) i Oxenst. brefv. 3: 125.
c) [jfr motsv. anv. af holl. boef, boefje, boefken, i sht om Kupido] ss. uttryck för skämtsam (l. smeksam), ej alltför allvarligt menad förebråelse: skälm, skalk, ”skojare”, ”gök”; i sht ss. skämtsamt tillmäle. (Modern till sin son:) Nu tin boff sij far kiär kommer. / Lät see tu ställer tig frommer. Rondeletius 44 (1614). Jag vill slå vad om, att det är den sakramentskade bofven till skomakare (som kommer för att kräfva mig). Nyblom M. Twain 1: 151 (1873): Sist stod jag på vägen att vinna, / Hemma jag var nära nog, när den bofven tog plötsligt ett kronspel. Wirsén Vint. 237 (1890; i fråga om ett brädspelsparti). — särsk. (i sht hos 1600-talsförf.) om Kupido. Thet (dvs. Apollos kärlek till Dafne) wölt' (dvs. vållade) then arge Bofwen / Cupido Venus Son. Stiernhielm Cup. 5 (1649, 1668). Ja! sad' hon (dvs. Venus till Kupido), sturska booff, du måste känna oss. Wexionius Vitt. 393 (1685).
d) person i skådespel l. roman o. d. som, i sht på ett öfverdrifvet sätt, framställes ss. särdeles lastfull l. samvetslös; i sht om dylik person ss. motsats till en sympatisk hufvudperson l. ”hjälte”; äfv. om skådespelare som framställer (l. brukar framställa) dylik roll. V. Rydberg i GHT 1874, nr 49 B, s. 1. Skådespelaren Lindholm, det Djurströmska sällskapets förnämste bof, beundrad för sina ögonrullningar. Dens. Varia 268 (1890, 1894). Styckets bof, den skräflande och fege .. Samstanaka, som med kallt blod mördar en ung qvinna. SDS 1899, nr 476, s. 1. I egenskap af kungamakare har .. (F. Wedel-Jarlsberg) sin plats gifven, vare sig som hjälten eller bofven, i framtidens historiska romaner. G. Lindqvist i VL 1907, nr 290, s. 5. Boven, .. ett från filmtexterna välkänt ord. G. Bjurman i SvD(N) 1918, nr 109 A, s. 4. — jfr TEATER-BOF.
2) [jfr motsv. anv. i mnt., holl. o. t.] (†) otuktig, liderlig man, liderlig sälle; ofta i förb. med ett till bet. motsv. femininum; jfr BOFVA o. BOFVERI 2. (Djäfvulen) Läther them (som aflagt kyskhetslöfte) falla vthi vppenbara sÿndh och skam, att the for Gudh och alla verdenne vardha till booffuar och skiökior. L. Petri Oec. 15 (1559). Then lättferdige bogen .. haffwer hoorkonan så heemligen hållit. Växiö domk. arkiv 1666, s. 203. Horor och bofvar. Lind (1749). Ner uti blomstergården nu / Gingo allena två bofvar, / Slogo lofvar / Kring vår lilla fru (dvs. Susanna i Babylon). Bellman 4: 95 (1791); jfr 1.
Ssgr (i allm. till 1): A: BOF-AKTIG. om person: som är fallen för att bete sig som en bof; om sak: som är utmärkande för en bof. En bofacktig upsyn. Widegren (1788). Ett bofaktigt lynne. Thorild 3: 167 (1791). —
-HATT. (mera tillfällig bildning) om en bredskyggig (svart) slokhatt. Skottsberg Båtf. 201 (1909). —
-STRECK. (bof- Nicander G. sann. 11 (1766) osv. bofve- Bidr. t. Åbo hist., Lind (1749; under abscheulich)) [jfr holl. boevenstreek, t. bubenstreich] handling som begå(tt)s af en bof l. är karakteristisk för en bof. Der med (dvs. med snatteriet) iag honom (dvs. tjufven) omsijder beslog och alfwarligen åthwarnade för en slijk odygd och bofwestreck. Bidr. t. Åbo hist. I. 5: 67 (1688). Ett bofstreck, begånget mot .. mänskligheten. Rydberg Varia 126 (1894). —
-STYCKE. (bof- Fosz 218 (1621) osv. bofwa- Hambræus, Swedberg Sabb.-ro 970 (1690, 1712). bofve- G. I:s reg. 27: 130 (1557), Lagerbring) [jfr nt. bowenstükk, holl. boevenstuk, t. bubenstück] (numera mindre br.) bofstreck. The fråwarandes godha nampn, ther (vid gästabud) till at skada, holsz för itt boffwastycke. Hambræus Erasmus B 14 b (1620). (Af påfvarna) utöfvades under Gudaktighets sken de grofvaste bofvestycken. Lagerbring 1 Hist. 2: 428 (1773). Et lustigt kap är jag väl med om, men verkeliga Bofstycken äro ej min sak. Eurén Redl. 92 (1797). Kolmodin Tac. Ann. 1: 436 (1833). särsk. till 1 c. Din bofvestycken. Nordenflycht QT 1745, s. 79 (sagdt till Kupido). —
B (†): BOFVA-STYCKE, se A. —
(2) -VÄSENDE. Huarfore Gudh är så hätzsk på horerÿ och bouawäsende, sätter S. paulus orsakena (i 1 Kor. 6: 15, 16). L. Petri Oec. 59 (1559).
-STRECK, -STYCKE, se A.
Spoiler title
Spoiler content