BOKHÅLLERI bω1kholeri4, stundom bωkhol1eri4, ngn gg bω3k~holeri2, hvard. vanl. utan -h-, n.; best. -et, hvard. äfv. -t; pl. (föga br.) -er.
Etymologi
[jfr d. bogholderi, t. buchhalterei, äfvensom holl. boekhouding, boekhouden, t. buchhaltung, eng. book-keeping samt BOKHÅLLARE 1]
1) verksamhet(en) l. konst(en) att föra böcker (se BOK, sbst.2 1 b α) efter visst system, bokföring; bokföringssätt. Enkelt bokhålleri, med anteckning bl. på ett ställe af hvarje räkenskapspost, dubbelt l. italienskt bokhålleri, med anteckning af hvarje post både på aflämnarens o. mottagarens konto. (Sätta sina barn) til Räknekonsten, Bokhållerijet och redelig kiöpenskap. Thyselius Handl. lärov. 1: 85 (1625). Efter .. D:s methode undervisas af en pålitelig man uti skrifva, räkna, och Bokhållerier. SP 1780, s. 256. Vissa ändringar måste göras i statens bokhålleri. GHT 1898, nr 80 A, s. 3. — bildl. Den falske idealisten .. älskar .. att föra ett slags dubbelt bokhålleri med sin bättre och sin sämre människa och tillgodose bägges smak. Schück (o. Warburg) 2 Litt.-h. 1: 348 (1911). — jfr BRUKS-, HANDELS-, LANDTBRUKS-, MEJERI-BOKHÅLLERI m. fl.
2) (†) lokal l. institution för böckers förande, kontor. Cassa Zedlarne, hwilka .. ofördröijeligen uti Bookhållerijet borde ingifwas. Resol. betr. bancowärcket 1698, mom. III. Bokhålleriet kan sig med denna ansökningen icke befatta. Modée Fru R. 85 (1738).
-KURS. —
-SKOLA. —
