SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1919  
BONING 3niŋ2, sbst.1, r. l. f.; best. -en; pl. -ar.
Ordformer
(bonning Stadg. ang. landtmil. 1: 185 (1682: Bonnings-Hemman))
Etymologi
[vbalsbst. till BO, v.1; i konkret anv. (se 2) säkerl. påverkadt af t. wohnung]
1) (numera bl. i ssgr, särsk. ss. första ssgsled) abstr.: boende. Tå the .. begärt hadhe .. (att) theras Stadh medh flere inwohnare besättias måtte, blefwo tusende tijdt (dvs. dit) til bonings (dvs. till att bo) tilförordnadhe. Schroderus Liv. 460 (1626). Booning eller tilhåld på bygden, (lat.) Rusticatio. Lex. Linc. P p p p 6 b (1640). (Värdshuset) är icke blott ett hem för ätning .. Det är för boning, för läsning, för klädsel också. Almqvist Törnr. b. 3: 153 (1850). — jfr SAMMAN-, Å-BONING.
2) [jfr motsv. anv. af t. wohnung] (numera i sht i högre stil) plats l. ställe att bo på, hemvist; oftast om hus l. byggnad l. inneslutet rum af hvad slag som helst som är inrättadt till l. användes ss. bostad l. hemvist antingen för människor l. för andra varelser; hus där ngn bor, boningshus; bostad; bo. Var. rer. 22 (1538). The Leyoners boning. Nahum 2: 11 (Bib. 1541). Then stora Babylon .. är worden dieffla boning. Upp. 18: 2 (Därs.; NT 1526: wåning). Man skulle .. få orsak, at kalla Sverige de dygdigas och ädelmodigas Boning. Dalin Arg. 1: 17 (1732, 1754). En enslig boning. Geijer I. 3: 280 (1815). Bergskulan — menniskans första boning. Nilsson Ur. I. 3: 24 (1843). Nu är väl svalans boning tom. Rydberg Dikt. 1: 143 (1882). På Palatinus .. (hade) många af Roms märkligare män .. byggt sig präktiga boningar. Hahr Arkitekt. hist. 119 (1902). — jfr AFGUDA-, ANDAKTS-, BÄFVER-, DRAK-, EREMIT-, FURSTE-, GUDA-, KEJSAR(E)-, K(ON)UNGA-, MÄNNISKO-, PRIVAT-, SOMMAR-, TEMPEL-, TÄLT-, VINTER-, VÄXT-BONING m. fl. — särsk.
a) i uttr. taga l. (numera sällan) uppslå sin boning (ngnstädes), förr äfv. fästa l. [efter uttr. slå ned sina bopålar] slå ned sin boning, taga sin bostad (ngnstädes); bosätta sig, slå sig ned; hafva sin boning (ngnstädes), bo, hafva sin bostad (ngnstädes). Diefflanar skola sina boning ther inne haffua j longan tijdh. Bar. 4: 35 (Bib. 1541). (Vi) slå wår Boning ned / Här wid rijke Mälars Strand. Stiernhielm Fred. 12 (1649). Gepiderne .. fäste .. sina boningar (i Dacien). Lagerbring 1 Hist. 1: 564 (1769). Franzoserne .. (hade) upslagit sina boningar (i Alusia). Oldendorp Evang. br. missionsarb. 1: 10 (1786). Det förnämsta af bondhusen eller det der familjen egentligen hade sin boning. H. Lilljebjörn Hågk. 1: 6 (1865). — bildl. (jfr d). Enighetenes anda tage sin boning uti alles våra hiärtan. 2 RARP I. 2: 4 (1720). En själ, i hvilken den gamle fienden har uppslagit sin boning. V. Rydberg i Sv. månadsskr. 1864, s. 277.
b) (i religiöst spr.) i uttr. Herrens boning o. d., om tempel l. kyrka. Thet som Herranom för (dvs. ss.) itt offer burit warder in för Herrans boning. 3 Mos. 17: 4 (Bib. 1541). En boning helgad Herranom. Kyrkol. 27: 4 (1686).
c) (företrädesvis i religiöst spr.) i uttr. som beteckna grafven l. himmelriket l. dödsriket o. d. ss. de dödas l. hädangångnas hemvist; jfr BO, sbst.1 1 a. De rättfärdigas boningar. Widegren (1788). Din Mor gick et år derefter til fridens boningar. Eurén Cora 97 (1794). Led dem efter Ditt råd, att de, efter fulländad vandring, må samlas i de saligas eviga boningar. Handb. 1811, s. 124. De osaliges boningar, helvetet. Dalin (1850). Det låg .. ljus och frid .. i de toner, som ljödo i qvällens stund bland dödens boningar. Rundgren Minnen 1: 5 (1850, 1870). jfr: J mins Fadhers Hws äro monga boningar. Joh. 14: 2 (Bib. 1541; NT 1526: woningar).
d) mer l. mindre bildl.; särsk. om hemvist l. säte för en egenskap l. dyl.; jfr BO, sbst.1 1 b. Rettwijsonnes boning. Jer. 31: 23 (Bib. 1541). At tu wille .. rena wår hierta, på thet, at när wår Herre Iesus Christus .. kommer, måtte finna j oss een bereedd boning. Liturg. 15 a (1576). Att .. Gudh .. wille wärdiges .. Swerige .. låta wara och förblifwa sitt helige Ordz och guddommelige ähros främste boningh. RARP 4: 227 (1649). Det norra Europa, där man altid funnit frihetens boning. Schröderheim Robertson 1: 16 (c. 1794). Jorden är bedröfvelsens boning. Thomander Pred. 1: 266 (1849). Mac Duffos hjerta var en hatets boning. Oscar II 3: 89 (1876, 1888). — jfr FRIDS-, OSKULDS-BONING m. fl.
Ssgr (i allm. till 1):
A (†): BONINGA-HUS, se B.
B: BONINGS-BEKVÄM. (i poetiskt spr., †) som är bekväm att bo i. Det boningsbeqväma palatset. G. Ingelgren i Phosph. 1810, s. 203. Det boningsbeqväma Sidonien. Johansson Hom. Od. 13: 285 (1845).
-FRIHET. (i Finl., †) rätt att fritt välja boningsort. Förbud emot bonings- och näringsfriheter. Chydenius 123 (1765).
-GÅRD. (†) om (landt)gård där ägaren (l. brukaren) har sin bostad. Efter hemmanets storlek var sjelfva boningsgården afmätt. Schröderheim Præs. i VetA 1787, s. 23. SPF 1821, s. 11.
-HEMMAN. (†) jfr -GÅRD. Officerarens hemwist och Bonnings-Hemman. Stadg. ang. landtmil. 1: 185 (1682).
-HUS. (boninga- 3 Mos. 25: 29 (Bib. 1541), Schenberg (1739)) hus att bo i. Schultze Ordb. 1998 (c. 1755).
-KAMMARE.
1) (föga br.) jfr -RUM. Gårdarna på Runö .. bestå af fyra rum. .. I ena ändan på längan är boningskammaren. E. Hemmendorff i Ymer 1909, s. 211.
2) zool. om den yttre afdelningen i skalet hos vissa blötdjur, där djuret ”bor”, i motsats till de inre luftkamrarna. NF 1: 700 (1876).
-LÄGENHET~200 l. ~102. (numera mindre br.) (bostads)lägenhet. Callerholm Stowe 504 (1852). AB 1890, nr 44, s. 4.
-LÄGER. (i poetiskt spr., tillf.) boning. Pyrrhi hjerta värdigt är / At bli dit glada bonings-läger. Kellgren 2: 290 (1781).
-LÄNGA. (nästan bl. i södra Sv.) den af en gårds längor som användes ss. boningshus; motsatt: uthuslänga. Lovén Folkl. 1 (1847). PT 1908, nr 17 A, s. 1.
-MAN. (i poetiskt spr., †) invånare, inbyggare. Boningsmän af obebyggda fält. Leopold 1: 5 (1790, 1814). Luftens boningsmän (dvs. fåglarna). E. Sjöberg 45 (c. 1820).
-MÄSTARE. [efter eng. boarding-master] (i sjömansspr.) innehafvare af inackorderingsställe. Lundell (1893). Ramsten o. Stenfelt Naut. ordb. (1917).
(2) -NAMN. (†) namn på bostad l. boplats. De mästa boningsnamn i Sverige hafva sin uprinnelse af vatnets granskap. Dalin Hist. 2: Föret. 11 (1750).
-ORT. Dalin Arg. 1: 136 (1733, 1754).
-PLATS. Dalin Hist. 1: 2 (1747).
-PÖRTE. (om ä. finl. förh.) jfr -HUS. De i Finland brukelige Bonings-Pörten. Sv:s R:s ständers bevilln. 1800, s. 86. —
-RUM. rum att bo i. Lagerbring 1 Hist. 3: 169 (1776).
-STAD. (†)
1) stad där man bor, (ngns) hemstad. Wår boningz stadh Åbo. Växiö domk. akt. 1681, s. 309.
2) bostad. Rabenius Kam. 1: 182 (1825). (Jösse Eriksson) tog .. sig boningsstad vid det af honom ärade Vadstena. Reuterdahl Sv. kyrk. hist. III. 1: 136 (1863).
-STÄLLE. (numera knappast br.) boningsplats, boningsort; hus l. gård att bo i; bostad. (De) som på Muncklägret deras Huus, Gårdar och Boningsställen äga. Gjöding Kongsh. 49 (i handl. fr. 1671). En stor ättekulle .., hvilken fordom ansetts vara ett boningsställe för det osynliga folket. Lovén Folkl. 105 (1847). Levertin Leg. o. vis. 96 (1891).
-SÄTE. [jfr HERRE-SÄTE] (†) bostad, hemvist; särsk. = -GÅRD. Schenberg (1739). (Svedjeland) kunna .. icke .. til ständig åker uptagas, .. för deras aflägenhet ifrån invånarnes boningssäten. Gadd Landtsk. 1: 326 (1773). Heinrich (1814). särsk. i uttr. taga boningssäte (ngnstädes), slå sig ned, bosätta sig; bildl., om växt: börja förekomma l. växa (ngnstädes). Tidigt om våren borde landtmän .. spana efter, i fall denna förgiftiga växt (sprängörten) .. vid åar och bäckar tagit boningssäte. Gadd Landtsk. 2: 174 (1775).
-SÄTT.
(2) -TOMT. (†) bostadstomt. Hülphers Sv. städ. 2: 90 (1783).
-TRAKT. (i poetiskt spr., enst.) jfr -ORT. Kellgren 2: 202 (1781).
(2) -ÄMNE. (†) byggnadsmaterial. G. Adlersparre i LBÄ 23—24: 128 (1799).
Spoiler title
Spoiler content