publicerad: 1926
FURSTE fur3ste2, äv. (numera bl. ss. titel omedelbart framför ett namn) FURST fur4st, äv. (numera bl. starkt arkaiserande) FÖRSTE fœr3ste2 l. för3-, m.; best. -en; pl. -ar.
Ordformer
(forste GR 2: 59 (1525: forsta, oblik kasus). furst (furst') RP 7: 543 (1639: Churfurst), Stiernhielm Jub. 25 (1644, 1668; i vers: Furst'), Moberg Gr. 250 (1815; anfört ss. användt omedelbart framför ett namn) osv. furste (fw-) GR 11: 287 (1537) osv. furstar, pl. Brahe Kr. 21 (c. 1585) osv. fürsten, sg. best. Girs G1 172 (c. 1630: Churfürsten). först Moberg Gr. 250 (1815; anfört ss. användt omedelbart framför ett namn). först(h)e GR 2: 20 (1525: förstha, oblik kasus), LoW (1911). förstar, pl. GR 1: 20 (1521), Hallström Purpur 7 (1895). Anm. Ss. titel omedelbart framför ett namn användes numera endast formen furst)
Etymologi
[fsv. förste, forste; liksom ä. d. første, furste, d. fyrst(e), av mnt. vorste, vurste (fsax. furisto), motsv. fht. furisto (t. fürst), substantivbildning till furisto, (den) förste (se FÖRST)]
1) [av nutida språkkänsla ofta uppfattat ss. bildl. l. oeg. anv. av 2] (numera bl. i bibeln) om var särskild av de gm ålder l. ämbete o. d. främsta i ett folk, en av ”de äldste”; högt uppsatt ämbetsman, hög funktionär; förr äv.: stamhövding, schejk, (över)uppsyningsman, hövitsman. The äldste aff the Moabiter .. gingo in til Bileam .. Och han sadhe til them, Bliffuer här offuer nattena, .. Så bliffuo the Moabiters Förstar när Bileam. 4Mos. 22: 8 (Bib. 1541; Bib. 1917: Moabs furstar). Iagh är en Förste offuer Herrans häär. Jos. 5: 14 (Därs. 1541; Därs. 1917: hövitsman). Sebuel .. en Förste offuer håffuonar. 1Krön. 26: 24 (”27”) (Därs. 1541; Därs. 1917: överuppsyningsman över skatterna). Therföre haffuer iagh ohelghat Helghedomens Förstar. Jes. 43: 28 (Därs. 1541; Därs. 1917: måst låta helgedomens furstar utstå vanära). När Mahomet medh sinom Första Homar hade en tijd rasat i Arabien. Baazius Upp. 83 a (1629). — jfr HOLTS-, HUS-FURSTE.
2) härskare (över ett land l. landområde), landsherre, monark; användt särsk. dels ss. generell benämning på monark utan avseende på hans värdighet ss. kejsare, konung, hertig o. d., dels ss. speciell titel för monarken i vissa mindre l. osjälvständiga stater (i Europa numera bl. Lichtenstein o. Monaco, tidigare bl. a. Bulgarien o. Montenegro samt vissa tyska delstater vilkas regenter ej buro hertigtitel l. högre titel); äv. (i fråga om feodala förh., ss. i det gamla tysk-romerska riket): innehavare av (större) omedelbart rikslän; äv. användt ss. ren värdighetstitel, dels för icke regerande manlig medlem av ett regerande hus, dels (numera bl. i fråga om ä. l. främmande förh.) för manlig medlem av vissa högadliga släkter, särsk. sådana som tidigare varit furstehus i eg. mening. Alle Churförstar, Förstar och alle Ständer. GR 1: 20 (1521). Wij sende .. thenne .. Johan .. tiil högbornom förstha konungh Ffrederiich. Därs. 2: 20 (1525). Then Högborne Förste Hertigh Carl. Hund E14 151 (1605). Prins af Kongl. Svenska Huset må ej, utan Konungens och Riksens Ständers samtycke, blifva regerande Furste af Utländsk Stat. SuccOrdn. 1810, § 8. En gammal furst Stadion. Fryxell Ber. 7: 178 (1838). En av Indiens förnämsta regerande furstar. SvD(L) 1926, nr 58, s. 3. — jfr ARV-, BETTLAR-, DEL-, DUODES-, DUSSIN-, ENVÅLDS-, KUR-, RIKS-, STOR-FURSTE m. fl. — särsk.
a) (förr) svensk adelstitel som (utan åtföljande introduktion å riddarhuset) förlänats dels (1785) åt Fredrik Vilhelm von Hessenstein (Fredrik I:s son med Hedvig Taube), dels (1807) åt Vilhelm Malte von Putbus. 2NF 11: 617 (1909). Raab SvMinn. 1: 30 (1916).
b) bildl.
α) med särskild tanke på en furste ss. härskande över ett visst område l. ett antal undersåtar. särsk.
α') (i religiös stil) om andemakt, särsk. Gud l. Kristus l. djävulen. Thenne werldhennes förste. Joh. 16: 11 (NT 1526; om djävulen). En förste offuer konnungarna på iordhenne. Upp. 1: 5 (Därs.; om Kristus). Lijffzens Första dråpen j. Apg. 3: 15 (Bib. 1541; om Kristus). Mörkrets Förste. Spegel ÅPar. 9 (1711). Wirsén Jul. 48 (1887). jfr ANDE-, AVGRUNDS-, FRIDS-, HELVETES-, SALIGHETS-, SEGER-FURSTE m. fl.
β') ss. senare led i ssgr som beteckna magnat inom affärsvärlden; se BÖRS-, DOLLAR-, FINANS-, HANDELS-, OLJE-, PÄNNING-, TIDNINGS-FURSTE m. fl.
β) (i högre stil) med särskild tanke på en furste ss. den främste l. en av de främsta l. högst uppsatta l. yppersta inom ett visst område l. ett visst folk. Och tw Bethleem j Iudiske landit, tw äst ingalunda then minsta jbland Iudha förster. Mat. 2: 6 (NT 1526); jfr 1. Hippocrates .. är een Förste ibland alle Läkiare. Lælius Bünting Res. 2: 108 (1588). Quercus Robur (ek) är nordens furste ibland löfträden. Lundström Trädg. 387 (1852). Theodor Billroth, Professor i Wien, en af furstarne inom samtidens vetenskap. Paulson Minnestal 33 (1895, 1899). jfr DIKTAR(E)-, KONSTNÄRS-, SÅNGAR(E)-FURSTE m. fl.
Ssgr (till 2): A: FURST-BISKOP. [efter t. fürstbischof] urspr.: biskop med vars ämbete var förenad värdighet ss. furste i det tysk-romerska riket; numera titel för vissa tyska o. österrikiska biskopar i sådana stift som tidigare föreståtts av furstbiskopar i nyss angivna bet. Efter fadrens och en äldre broders död hade Adolf Fredrik 1727 blifvit furst-biskop af Lübeck. Malmström Hist. 3: 137 (1870). 2NF 19: 46 (1913).
B (numera bl. i -DÖME i viss bet.): FURSTA-DOTTER, se C. —
-STÅND, se C.
-GUNST. Hagberg Shaksp. 2: 52 (1847). Han fick om någon pröfva furstegunstens opålitlighet. Lindgren Stormän 161 (1894). —
-HATT. (förr) av tyska riksfurstar buren krona (i allm. med fyra byglar, hermelinsbräm o. lansprydt riksäpple). Dalin (1851). NF 9: 103 (1885). —
-MAKT. Folkmakten kan skaffas genom en regeringsform, likasom furstemakten; men icke den verkliga friheten. Leopold 5: 265 (c. 1820). 2NF 13: 23 (1910). —
-PAR. (i sht i vitter stil) särsk. om furste med gemål; äv. om brödrapar av furstar. Wallin Rel. 1: 397 (1825). PT 1903, nr 150 A, s. 2. —
-STÅND. (fursta- (första-) 1555—1740. furste- 1640 osv. fursten- (försten-) 1708) sammanfattning(en) av personer som äga furstlig värdighet; stundom: furstlig värdighet. LPetri 3Post. 110 b (1555). Riksembetenas omedelbara innehafvare .. räknades (i det gamla tysk-romerska riket) till den högre herreklassen, till fursteståndet. Strinnholm Hist. 3: 547 (1848). Hoppe (1892). —
-TJÄNARE. person som står i en furstes tjänst l. ägnar en furste l. furstar sina tjänster; stundom i nedsättande mening. BL 1: 67 (1835). (Den franske krönikeskrivaren Jean Froissart) är alltför mycket furstetjänare och hofman vid bedömandet af tidens allvarliga händelser. 2NF 8: 1480 (1908). —
-TJÄNST. jfr -TJÄNARE. Dalin (1851). (Montaigne säger:) ”i furstetjenst är det icke tillräckligt att vara tystlåten: man måste ock vara ljugare.” Verd. 1884, s. 175. —
-VÄLDE. furstemakt; monarkiskt styrelsesätt. Adelns reaktionära tendens emot fursteväldet. Hwasser VSkr. 1: 164 (1847). Det furstevälde, om hvars hjeltedater Iliaden sjunger var en verklig monarki. Svedelius StatsrAnsv. 6 (1856). Honom (dvs. den romerske historieskrivaren Tacitus) föresväfvar idealbilden af ett hofsamt furstevälde, ett sådant, som Nerva och Trajanus utöfvade. 2NF 28: 260 (1918). —
D (numera bl. i -DÖME): FURSTEN-DOM, se d. o. —
-DÖME, se d. o. —
-STÅND, se C.
Spoiler title
Spoiler content