BORTBYTT bor3t~byt2, p. adj.; n. =.
(i sht i södra Sv.) bortkommen, tafatt; bortkollrad, virrig. Knorring Ståndsp. 2: 17 (1838). Bortbytt .. Liksom förtrollad, från vettet. Almqvist (1844). Hur kan en man, som ni, så bortbytt vara? C. V. A. Strandberg 2: 294 (1860). — särsk. i uttr. icke vara bortbytt. Det ännu gängse uttrycket att icke vara bortbytt, användt om en, som nog förstår att taga sig fram. Kock Spr. förändr. 96 (1896).
