1) lossna från sin plats samt falla o. försvinna; falla af l. bort. Såsom ett blomster, hwilkit .. hasteliga bortfaller igenom ett ringa wäder. P. J. Gothus Savonarola Synd. sp. G 5 b(1593). (De nedre) mellantänderna .. af hvilka den främsta är mycket liten och bortfaller snart. Nilsson Fauna 1: 104(1847). Rappningen (var) här och der bortfallen. Topelius Fält. 4: 48(1864).
2) i mer l. mindre öfverförd o. bildl. anv.: upphöra; försvinna. Hindret för vårt sammanträffande har nu bortfallit. Med den förlorade känslan af synden bortföll behofvet af en förlossning. Geijer I. 5: 406(1847). Den skarpa skilnaden mellan högadel och lågadel bortföll. Odhner Lärob. 231(1869). Här ha två verser bortfallit. Risberg Aischylos Agam. 63(1890). — särsk. språkv. om språkljud, ändelser o. d.: elimineras (resp. synkoperas, apokoperas, elideras). Om (den franska) artikeln le eller la i sing. står framför ett ord, som börjar med vokal eller stumt h, så bortfalla e och a ifrån artikeln. Olde Fr. spr. 27(1843). Ursprungligt d mellan vokaler bortfaller ofta (i spanskan), t. ex. cadere — caer. NF 15: 166(1890).
3) (†) om vatten: falla så att vattenytan betydligt sänkes. (År) 1700. Var vattnet bortfallet i Vättern ... Samma åhr var vattnet i Vännern högt stigit. Tiselius Vätter 1: 64(1723).
4) (†) falla ifrån, dö. Sahl(ig) H(err) Per (var) en ståteligh man, och war et syndestraf för församblingen at han så hastigt bortföll. VDAkt 1671, nr 148. Huru månge (gm omåttligt bruk af starka drycker) .. bortfalla i sina bästa år. Hof Underr. f. en ung stud. 179 (1766). SvLittFT 1838, sp. 423.jfr: Thetta bortfallande owissa och orena (jorde-)Lijffuet. Phrygius Him. lif. 76(1615).
